God morgon.

När jag släppte av de små vid skolan skedde en liten ändring.
Ingen stor grejj kanske men en känslomässig sådan.
En saknad, en brytning. Fast bara positivt!
Som vanligt låter det dramatiskt, eller hur?
Men jag lever ju med mina känslor. Mycket! Alltid!

Det brukar vara så att när de kliver av och jag kör runt och vänder väntar de alltid in mig å sen vinkar vi igen åt varandra.
Idag bara gick Moa rakt fram.
Inte sur.
Nä, rakt mot sin bästis. De började bluddra direkt och fnittrade.
Mamma glömdes bort direkt.
Det var det som grep tag i mig.
Min goa Moa släppte taget.
En vinst. En självständighet!
Vi sade ju hej då och i love you, innan de klev ur. Det räckte.
Nu klev hon ur.
Så var det med det.
Inga blickar som sa: Jag saknar dig redan, mamma!
Tjejen börjar bli stor!
Emil som däremot annars kliver ur och vänder ryggen till,
vinkade glatt åt gamla mamsen idag och det värmde ju ytterligare!