Timmar på sjukhus...

...gjorde A:s "fulfinger" på vänstern ytterligare en bit kortare ( v. leden) och han ligger därinne i sovrummet nu med rejäl värk!
Jag hade på känn att det skulle bli värre den här gången.
När han slet av det i somras lämnades ju fingertoppen öppen efter op så att det fick vätska och blöda vid läkningen innefrån och ut.
Nu är det ju igensytt helt och det blir ju ett tryck därinne.

Då vi spatserade ut från sjukhuset var det ju fortfarande lite bedövat än så vi tänkte inte på det då, men det hade ju varit på sin plats att han hade haft handen i högläge kanske?
När vi satte oss i bilen fick jag se att det börjat blöda igenom bandaget.
Men det var inte så farligt och på söndag ska han byta omlägg.

Hoppas nu att de hittade den där nerven som spökade och fick med den tillsammans med allt av nagelroten så blir allt nog bra den här gången.

Hostattackerna är om möjligt ännu värre...

...fastän inte lika ofta.
Men inatt fick jag en sådan attack att jag faktiskt trodde att jag inte skulle klara det länge till:(
Då hostade jag så jag nästan tappade andan och en smärta jag inte ofta känt spred sig bakom högra ögat.
Säkert gick något sönder för det gjorde rätt ont där sedan.
Ända tills jag somnade;)
Ska väl tillägga att jag samtidigt mer eller mindre var i dvala och inte orkade bry mig eller bli rädd...vid halv sjutiden vaknade jag av att Jörgen krafsade på dörren och ville ut.

Pratade med Owe förut och då kom jag ihåg nattens attack.
Vet inte om jag inbillar mig nu men tycker nog att det svider lite i det ögat, känns torrt. En aning känsla i tinningen...

Jaja, vi får väl "se" vad som händer, hahaha.
Hoppas att penicillinet börjar göra nytta snart.
Jag är så jädra less på det här nu!

Och som en go, ärlig, härlig vän sa (som jag träffade på stan igår när jag varit på apoteket).: - Det syns inte på FB hur dålig du är.
Och tur är väl det säger jag för det känns som jag åldrats tio år på de här tre veckorna:(

Man måste stå upp för sig själv...

... och andra! Även om vi BARA är förkylda ;)
Att som sköterska skämta om hur Vetlanda ska klara av att fira Nyår med så många förkylda människor är en sak.
Att stå i sjukhuskorridoren och beklaga sig för en kollega över alla som kommer in m bara förkylning tycker jag däremot inte är ok.
Sånt kan de hålla sig till att prata om på rasterna?!
Inte så vi patienter, om vi nu FÅR kalla oss det som bara är ordentligt förkylda, hör det!?

Hon ska väl vara glad att de slipper en massa otäcka sjukdomar som kanske förstör en människas liv fullständigt?
Sen kanske det inte är världens roligaste att bara behöva ta sig ann snoriga, hostiga, trötta människor heller, men efter tre veckor med detta utan bättring är man faktiskt rätt trött och förbi i både kropp o själ kanske?
Och när inga huskurer hjälper vill man iaf försöka få lite hjälp på traven till slut...

6te dagen m feber...

...och borde väl inte bry mig men....
HUR ÄNDA IN I ALL GLÖDHETA ska jag orka börja jobba på måndag?
Fixa o dona inför julen med klappar o mat?
Dessutom jobbar vi ju för fan ända till kvällen innan julafton!?
Jag brukar inte ta det så hårt, det blir som det blir, men just bara för att jag ligger här och känner mig som en urvriden skurtrasa å inte kan göra ett skit alls så är det inte utan att det börjar krypa under skinnet på mig!
Särskilt som man läser hur fbnt duktiga alla andra är!
 Och är i stort sett klara nu med alla förberedelser.
Jag BRUKAR inte bry mig hur andra styr å ställer, men nu får jag faktiskt lite ångest!
Men, men... slipper jag bara febern så är det ju lugnt.
Eller?
Jag hinner på en vecka det är inte det, MEN orkar jag?
Jag är ju begåvad med en man som inte med ett ord har nämnt det här med lite julpyssel eller handling eller något inför julen, så varför ska jag egentligen?
Synd att man inte kan planera sina sjukdagar för då hade jag inte lagt dom på den sista friveckan innan jul det kan jag ju lova;)
Det var ju den här veckan jag skulle fixa allt och kunnat ägna mig åt bara jobb o familj nästa vecka.
DET SKET SIG!
Ingen som har en lite fé som kan komma å hjälpa mig?

- 3 kilo sedan i söndags...

...låter väl bra om det hade varit mitt eget val, men icke.
Fast å andra sidan tvivlar jag lite på vågen även om det känns och syns också.
Varför?
Jo. för att tomrummet uppe i huvuvdet är knökafullt med sörja och det borde ju väga upp det jag tappat på övriga kroppen?
Det känns som det ska sprängas i bitar när jag hostar.

Jaja, alla vet ju hur det är?
Men efter att ha varit sängliggandes sedan i söndags så börjar jag känna mig rätt ynklig.
Inatt när jag hade haft en av mina feberdrömmar satte jag mig opp en stund och då kröp det faktiskt en spindel över täcket!
Den följde varje bölja och veck och va snabb som attan!
Lite mysko att se det i "vaket" tillstånd.
Jag insåg ju direkt att den inte fanns där på riktigt men rös ändå och försökte vifta lite med handen för att kolla.
Log lite för jag är ju inte rädd för spindlar egentligen men va ändå glad att det bara var EN.
Annat hade det blivit om det myllrat av dem?
Då hade det nog blivit full fart med ett hest skrik ut från rummet hehehehe.

Efter det har jag sovit, sovit, sovit och vaknade för ca en timme sedan.
Kanske dags att äta något?
Vi åt lax igår men kunde lika gärna käkat frigolit eller något annat torrt materia
Saknar mina smaklökar:(.
Måste ju knata ut till mina små i fågelhuset också.
De ska ju ha sitt oavsett hur jag mår.........

Feber fjärde dagen och det...

... känns som att det blir sämre faktiskt.
Inatt högg det i bröstet som tjyven när jag låg ner och bestämde mig för att det fick bli sittande ställning vilket resulterade i att det blev en lång host o snörvelstund på det.
Hur mycket får det rum egentligen?
Nu får det gärna vända.....

Käpprätt ner...

.........................bara så där..............................ridå!

Tre dagar utan cigg!

Igår hade jag ganska svår abstinens.
Var yr, förbannad på gränsen till hysterisk stundvis, tålde absolut ingenting som tog emot, var det någon som sade något kunde jag stå helt utryckslös som om jag inte hörde ett ord.
Det gjorde jag men allt kändes fullkomligt betydelselöst.
Bla, bla, bla liksom.

Vid matbordet var det inte bättre och när vi ändå var samlade bad jag om deras stöd och att de skulle förstå att jag verkligen mådde piss.
Och till min käre A sa jag att: - Säg för guds skull inte åt mig att gå å ta en cigg så jag blir "normal".
Det här går över.

Och det gör det även om besvären igår höll i sig förvånadsvärt länge, det har jag aldrig känt av förr när jag "lagt av"...faktiskt.

Har ett oöppnat paket i bilen ifall...men tror inte jag kommer behöva öppna.
Jag vet att jag klarar det.
Så är det bara.........................................