Mycket känslor....

...som bubblar upp.
Förunderligt vad som utlöser dom ibland.
En annans sorg som gör att man ta tag i sin egen....
Kommer inte gå in närmare på vad det gäller men idag gjorde jag något jag borde gjort för lääänge sedan.
Och att stå där jag stod var både tungt och befriande på samma gång.

Har behållt det inombords alldeles för länge...undvikit det.
Trängt bort det tills "rätt tillfälle" skulle dyka upp.
Man kan kalla det en flykt från det oundvikliga också.
Men så händer det något som får en att ta tag i det.
Det var dags och nu är det gjort.
Skönt att få stå där ensam.
Uttala sina innersta tankar rakt ut i luften och veta att vinden tog orden och svepte dom med sig.
Vinden ser till att de hamnar där de ska.....................................

Tisdag snart slut.

Dagarna går så fort, så fort.
Snart har den här ledigheten gått till historien.

Idag har jag kollat en massa bilder igen, sorterat och kastat, skrattat och sörjt.
Sorg över kära som ej finns längre, skrattat åt glada minnen av dom.
Man får ju försöka att plocka fram det roliga med dom när hjärtat saknar.
Inte bara känna saknad...
Det är inte så lätt i sin ensamhet.
Bäst är det ju att ha nån/ några att prata med dom om!
Dela minnen.

Fast jag kan nog känna att man skulle tagit sig mer tid, som i farmors fall, som en gång sade att hon skulle vilja skriva ned sina minnen om hur det var förr.
Hur lätt hade det inte varit att ta med sig en bandspelare och pratat med henne som vanligt?
Hon levde ju verkligen upp då man frågade och minnet var det ju inget fel på så det hade lätt kunnat bli flera timmars prat.
Då hade jag ju kunnat hjälpa henne....så dags nu:(.
Jag hade det allt i tanken då också men det blev bara inte.
Och mitt minne är verkligen inte så bra som hennes var, så inte kan jag göra det nu heller.

Men det var verkligen intressant då hon berättade, detaljerat och inlevelserikt.
Min kära lilla goa farmor........

2 år sedan...

Kärt grannbarn.

När jag var barn...

...hade vi en Järnaffär i byn och det var en av höjdpunkterna att få följa med dit.
Där fanns absolut allt möjligt spännande att titta på.
Men jag ska berätta en hemlis;).

Det man ville åka dit för var för att få en stund med Gun och Ludde!

Ibland ville inte morsan att man skulle följa med och då kan jag lova att det blev världskrig på Torpavägen 4!
Jag vet en gång vi blev så osams att hon ledsnade på mig och tog med mig ändå.
Men då var det så illa att när Gun tittade på mig och förmodligen såg att jag tjutit försökte prata och muntra upp mig, blängde jag bara och mamma sa : -Äh, låt henne va!
Då gick jag bakom en hylla och ångrade att jag följt med för inte ville jag ju låta min ilska gå ut över världens bästa Gun?
Jag skämdes länge, länge efter det kan jag lova.

Gun var väl den som oftast var i affären men de gånger hon inte var det blev man såå besviken
Ingen kunde säga "lilla gumman" åt en med sådan värme och hon gick alltid ned på knä, blev i samma höjd som en annan.
Och oftast tog hon med mig in bakom disken till Ludde, deras stora, fina, vackra, goa Collie.

Helt enkelt fick hon en liten sur, osäker tjej att känna sig väldigt betydelsefull och än idag när jag träffar på henne ( fast nu är det flera år sedan) ekar orden "lilla gumman" och vet att hon är den som helt och fullt fått kalla mig det utan att jag känt mig det minsta minimaliserad eller förolämpad.
Förutom hon är det bara mamma och pappa som kan kalla mig det:).

Så tack Gun för att du fick mig att känna så, det betyder mycket än idag!
Du och Ludde!

Z...klick HÄR.

,

MiniLinda är Bigsize trots allt...

...Mor Irre och jag pratade om när jag föddes idag. Letade upp mina papper och kunde där läsa att min vikt efter födseln sjönk från 2040 till 1790 g.
Och ändå sades det att om hon gått tiden ut med mig skule jag blivit en bjässe.
Och nu klampar man runt här på jorden med en hydda på 71 kg.
Den procentökningen vill jag inte ens fundera över, hahahaha..............

Här verkar vintern ha kommit för att stanna:(.
-8 grader och har snöat mer eller mindre i flera dygn nu.
Moaskruttan har skottat så det står härliga till här och nu är det dags att ge henne den utlovade belöningen...

Önskar alla en god kväll så ses vi en annan dag.
På FB kanske?

Arthur och Siris äppelträd i Hagalund...

... Vid Åkers Krutbruk. ( Åkers Styckebruk, Södermanland)

Här låg en gång sex stora, fina hus med ett trettiotal familjer.

Nu går en väg där vi barn lekte i en plaskdamm, äppelträden morfar hade finns inte kvar.

Här och där finns det små men betydande spår efter en svunnen tid.

Det som fortfarande finns kvar och är sig likt är stigen upp i skogen...där skapades några av mina lyckligaste minnen från barndomen...

Så tragiskt och hemskt...

...så hjälpte det inte att man av hela sitt hjärta önskade att det inte skulle vara så...
Stora tårar rinner och det gör så ont när hoppet lämnar en...
Jag är så glad att jag kramade om dig för en tid sedan...flyktigt i en affär men ändå...jag blev glad att se dig och visade det!
...tänker på dem som står närmast...familj, grannar, vänner...inga ord i världen kan lindra, smärtan inte många kan förstå...jag kan bara säga: Visa dom ni älskar att du gör det, säg till dina vänner hur mycket ni tycker om o uppskattar dom , blir du glad att återse någon vemsomhelst, LE vänta inte med kramen eller orden.
Våga visa kärlek! För man vet inte vad som kan hända...

Från förr...

Gammalt inlägg...Klick HÄR!

Ha ha ha ha ibland kollar jag tillbaka å hittar nåt jag glömt.
Lilla pluttefisen så go han é!

Morfars gamla kofta...

...fick jag plocka fram idag.
Blev lite frusen och kom på att den hänger ju däruppe bredvid mormors päls.
Blev lite full i skratt då jag kom ihåg hur det var när jag fick den där koftan.
Då var den stor som ett hus för mig och nu verkar den ha krymt en heeeeel del!
Nja, ni förstår varför eller hur?
När jag tog fram den idag (som sagt) körde jag näsan i den som jag brukar men inte luktar den morfar längre, den doften var försvunnen sen länge.
Det påminner mig förresten om en stark dröm jag hade i februari -92.
Förmodligen tycker ni det här låter helt stolligt men den drömmen fick mig faktiskt att samma natt kliva upp och börja packa och gå ur ett förhållande som varit på upphällningen ett bra tag.
(Intet ont om honom, den dåvarande nu, absolut inte, men det var som det var...)
Man säger ju att man bearbetar saker och ting i drömmarnas värld och sorterar viktig information och den här drömmen formligen slog mig på käften, fick mig att göra det rätta då.

Så här var drömmen:
Min dåvarande sambo och jag var ute och åkte bil.
Vi började gräla om något och jag blev helt utom mig av både ilska och frustration och skrek åt honom att köra hem igen.
Jag slet upp ytterdörren därhemma och blir stående med den i handen vidöppen, för där rakt in i rummet efter hallen står morfar!
Jag blir helt matt och undrar ( han är ju död)
- Men morfar vad gör du här?
Han ler mjukt och säger bara, Jag är här.
Sen hux flux är hela rummet bakom honom fullt av människor, både såna som levde och var döda. De var leende och pratade så det sorlade så där som det gör med mycket folk i ett rum, inte högljutt utan allt var fint och tryggt. Och någonstans där bland alla röster hördes morfars lugna stämma, Jag är här. Jag är här.
Jag fann honom sittandes i soffan och jag vuxna (hrm, 22) tjejen satte mig i hans knä och han höll om mig och det enda jag hörde var när han fortsatte säga, Jag är här.
Han hade en vit skjorta med småsmå ljusgula rutor med en beige tunn rand runt och ett par brungeiga byxor på sig och luktade så där (minns inte det nu men skulle jag känna den igen, vet jag) som han gjorde.

Jag vaknade av att jag grät och jag var tvungen att väcka sambon och berätta att jag träffat morfar. Så verkligt var det!
Jag kunde fortfarande känna hur han hållt om mig och kunde fortfarande känna doften av honom i näsan!
Sambon kunde väl inte ta det till sig hur jag än beskrev så jag blev ju sur (som vanligt då) och det var då jag bestämde mig och klev upp och gick in i stora garderoben och började packa!
Nu tror jag nog att jag fattat det beslutet att flytta redan, men på något sätt blev det spiken i kistan för det förhållandet. Jag fick styrkan.
Jag hade ju många gånger suttit på nätterna och bett "någon" om hjälp hur jag skulle göra. Suttit och sett ut på den mörka natthimmlen och grubblat och gråtit.
Känt mig som den ensamnaste i världen...
Nu fick jag hjälp den natten kändes det som. Morfar var med mig och jag skulle klara det!
Det gjorde jag också.................................................................................Tack, älskade morfar!
Nu sitter jag här med koftan och njuter av värmen.
Aldrig kommer jag att göra mig av med den.
Inte ens om den krymper ännu mer;).

Det är så tyst...

...så tyst här hemma.
Moa är på bandyträning.
Grabbarna på rally.
Det enda som hörs är klockan här i köket.
Tick, tick...
Och jag slängde upp kameran nyss och skrämde en skata som satt på boden utanför.
Hann precis trycka av när den kastade sig ut och skulle ta första vingtaget.
Då har man inte mycket att ta sig för eller hur;)?
Äsch, vad gör det?
Jag har precis druckit lite kaffe och kollat på Uppdrag granskning.
Såg att en av reportrarna ( i sluttexten) var Joachim Dyvfermark.( förm. har jag stavat fel) Så mycket kan jag väl tala om utan att mena något negativt att det är inte många likheter när man ser honom nu mot hur han såg ut då (när han bodde i Kvillsfors en kort tid) med sitt långa lockiga hår och hur en del tjejer var helt galna i honom!
Själv var jag väl inte blind men jag brydde mig inte så mycket om pojkar, just då, om de inte kunde ge mig en fajt på cykelbanan eller spotta lika långt, typ;)

Någon som minns den här plattan?

Jag kunde nog varenda bit utantill när jag var liten:).
Nu har jag beställt den på Ginza för 49 kronor och hoppas naturligtvis att mina barn kommer tycka om den lika mycket som jag gjorde.
Annrs får jag väl gala till den själv!
Moa har den låten om fjärilen på sin mobil och texten satt fortfarande kvar i minnet.
Kul...

Igår ringde det!

Inget ovanligt med det i och för sig.
Men det var en arbetskamrat från förr.( från Nyboholmstiden, slutade där-95)
Ville bjuda hem mig på en grejj.
Det är ett sånt där telefonsamtal man blir otroligt glad över!
Nu verkar det dessvärre som att jag blir tvungen att avstå då huvudet sprängvärker igen...verkligen synd men jag kan ju inte åka dit å smitta ner dom heller?
Är rejält hostig.
Bihålorna dunkar.
Och det har blivit betydligt värre på bara någon timme.
Skit också!
På förmiddagen var det ju rätt skapligt...

Läs om en 2000-årig dator HÄR!

Väldigt spännande!

Vaddå Bigfoot!

Hoppla,hoppla!

Stor tand!

I alla fall om man jämför med Moas lilla hand:).

Foto: Linda Friman.

Italiensk fisk!

Foto: Linda Friman. I sten...i evighet.

Snälle Jarino...

Han var en säker häst. Han i bakgrunden (Jippo) var lite ystrare och ingen favorit för mig. Men jag tror de flesta andra på ridskolan tyckte han var roligare.

Kan det här ha varit runt - 79, 80, 81 tro?

Någon annan som minns bättre och exakt?

Det var på "Benita o Camillas" tid i alla fall...

Och kolla vilken lintott till pojkflicka jag var!

Min älskade saknade morfar!

Foton: Irre Bredin.Han är en av de som betytt mest i mitt liv.
Godhet rakt igenom.
Han gav mig minnen för livet.
Dofterna och ljuden när vi cyklade till badplatsen (Åkers Styckebruk) jag satt antingen på "stången" eller därbak.
Skiftningarna sol/skugga, svalt/varmt, träden och slyn på sidorna av den lilla vägen, doften av varmt gräs och söta smultron, brännässlor och lite dyaktigt lukt vid dikena...ibland hoppade jag av för mina ben var fulla med spring och jag minns även den känslan av varmt sprött gräs i solen och hur det nästan gjorde ont i ankelknölarna när man kom in i skuggan för att det blev kyligare. Lenheten där gräset var borta och ersatt av lera som stampats stenhård av fötter, biltyngd och cyklar...en och annan sten nedtrampad i leran, men man kände skillnaden!
När man kom hem, utsvulten av allt badande lagade han den godaste mannagrynsgröten jag smakat!
Vi åkte till "TANT POSTEN" för han var hus/trädgårdsvakt då de var bortresta. Jag älskade att ströva på deras tomt!
Undrar om de inte hade en setter som vi rastade ibland också om de var borta över dagen bara?
Jag fick följa honom till Allan och Vera och mycket mycket mer!
Han lyssnade tålmodigt och lämnade inte min sida för en sekund!
Delade mina "barnsliga" intressen och hade lika kul han.
Glittret och humorn i hans ögon (det ena med en skadad pupill)
Han var en pärla, en skatt!
Till och med turerna till kyrkogården vart till ett äventyr.
Då fick jag sitta med på moppen modell med tre hjul ni vet. ( invalidmoppe kallad ibland)
Sen bar vi vattenkannor och satte blommor på graven. Vi tittade på de olika stenarna, blommorna. Fick en att känna att man kunde göra allt det han kunde! Han berättade lite då o då om de olika människorna som vilade där, fast mormor hade mera koll där;)
Vi tog lite olika vägar hem.
Det största äventyret med honom gissa vad det var?!
Samhörigheten!
Att bara vara var det bästa!
Allén ner till jordkällaren som var lite spöklik även på dagen, han höll alltid i handen!
Jag sa nog aldrig något om att det var kusligt men jag vet att han förstod!
Han förstod mig där andra blev irriterade!
Han förstod hottentotten Linda.
Han förstod den lilla ilskna, ettriga, osäkra Linda...
När inte andra förstod gjorde han det!
Jag tror aldrig jag märkte att han suckade över mina nycker, någonsin.
Helt enkelt den bästa morfar i världen!
Jag önskar att jag fått känna honom som vuxen!
Och världen bästa mormor och farfar har jag också haft. Bara så ni vet:)!
Farmor finns i Eskilstuna och jag tänker på henne varje dag!