Ett kruppbarn...

Elefanten har jag kvar!
Den här bilden var en av mina favoriter när jag var liten.
Och är än.
Och det beror på handen som syns där nere till höger. Och att jag tittar på personen som står där.
När vi flyttat till Småland, trettio mil bort blev bilden något slags tröst.
Den symoliserade det som varit och som jag saknade...som jag visste fanns kvar där långt bort.
Låter det knasigt?
Att en simpel bild kan betyda så mycket för ett barn på fem, sex år?
Och nu när jag kan sätta ord på det.
Det var saknad då. Lite tomt.
Stolthet ändå att "handen" tillhörde mig på något vis.
Jag visade mina lekkamrater bilden och berättade vem handen tillhörde och var så sprickfärdig av stolthet. Jag behövde inget ansikte. Jag visste ju vems handen var:).
Var en del av mig.
ÄR!
Alltid.
Hur det än blev...