Min älskade saknade morfar!

Foton: Irre Bredin.Han är en av de som betytt mest i mitt liv.
Godhet rakt igenom.
Han gav mig minnen för livet.
Dofterna och ljuden när vi cyklade till badplatsen (Åkers Styckebruk) jag satt antingen på "stången" eller därbak.
Skiftningarna sol/skugga, svalt/varmt, träden och slyn på sidorna av den lilla vägen, doften av varmt gräs och söta smultron, brännässlor och lite dyaktigt lukt vid dikena...ibland hoppade jag av för mina ben var fulla med spring och jag minns även den känslan av varmt sprött gräs i solen och hur det nästan gjorde ont i ankelknölarna när man kom in i skuggan för att det blev kyligare. Lenheten där gräset var borta och ersatt av lera som stampats stenhård av fötter, biltyngd och cyklar...en och annan sten nedtrampad i leran, men man kände skillnaden!
När man kom hem, utsvulten av allt badande lagade han den godaste mannagrynsgröten jag smakat!
Vi åkte till "TANT POSTEN" för han var hus/trädgårdsvakt då de var bortresta. Jag älskade att ströva på deras tomt!
Undrar om de inte hade en setter som vi rastade ibland också om de var borta över dagen bara?
Jag fick följa honom till Allan och Vera och mycket mycket mer!
Han lyssnade tålmodigt och lämnade inte min sida för en sekund!
Delade mina "barnsliga" intressen och hade lika kul han.
Glittret och humorn i hans ögon (det ena med en skadad pupill)
Han var en pärla, en skatt!
Till och med turerna till kyrkogården vart till ett äventyr.
Då fick jag sitta med på moppen modell med tre hjul ni vet. ( invalidmoppe kallad ibland)
Sen bar vi vattenkannor och satte blommor på graven. Vi tittade på de olika stenarna, blommorna. Fick en att känna att man kunde göra allt det han kunde! Han berättade lite då o då om de olika människorna som vilade där, fast mormor hade mera koll där;)
Vi tog lite olika vägar hem.
Det största äventyret med honom gissa vad det var?!
Samhörigheten!
Att bara vara var det bästa!
Allén ner till jordkällaren som var lite spöklik även på dagen, han höll alltid i handen!
Jag sa nog aldrig något om att det var kusligt men jag vet att han förstod!
Han förstod mig där andra blev irriterade!
Han förstod hottentotten Linda.
Han förstod den lilla ilskna, ettriga, osäkra Linda...
När inte andra förstod gjorde han det!
Jag tror aldrig jag märkte att han suckade över mina nycker, någonsin.
Helt enkelt den bästa morfar i världen!
Jag önskar att jag fått känna honom som vuxen!
Och världen bästa mormor och farfar har jag också haft. Bara så ni vet:)!
Farmor finns i Eskilstuna och jag tänker på henne varje dag!