Det är jag - helt enkelt.

- Stick och hämta Emil, ropade Andreas till mig från garaget vid tio i sex. - Vi bestämde då.
- Ok, svarade jag glad i hågen och tog kameran i farten när jag gick förbi bänken i köket. Det är fint däruppe på höjderna tänkte jag och fast det regnar kanske man ser nåt värt att ta på. Så drog jag iväg...kollade efter rådjur å annat i hagarna...nynnade för mig själv. Nästan en halvmil senare är jag framme och ställer bilen en bit nedanför huset och går fram. Ser Emils kompis och dennes storebror stå lutade över två kaninungar på gräsmmattan.
Undrade vart Emil gått och gömt sig. Han hade ju säkert hört mig.
- Hej killar! Var har ni...NEEEJ!
Jag börjar asgarva mitt i meningen och de tittar leende på mig. Deras pappa kommer ut.
Det är inte sant!
- Hej, jag skulle hämta min son men han är ju inte här, tjöt jag!
Mamman kom också fram från baksidan på huset och sen stod vi där och skrattade allihop!
- Emil är ju hos dom i "hmhm"!
Jag har kört så fel det kan bli!
Efter lite gos med kaninerna tackade jag för mig och åkte en runda till och nu kom jag rätt!
Asgarv där med!
Skulle tro att det är något jag får höra resten av mitt liv...jag bjuder på det. Det är ju bara jag :) Vimsig som en höna! Foto: Linda Friman.