Jagad...

Det var på hösten någon gång -86, vill jag minnas. Egentligen borde jag ha gått hem som jag tänkt men jag var rastlös. Det fanns inte en människa på tavernan och ingen nere på parkeringen heller. Det var på dessa två platser som vi unga samlades på den tiden. Alltid dök det upp någon man kunde prata med. Men inte den här kvällen, det var "dött". Då bestämde jag mig för att gå ner till en kompis som bor i Kungsbro strax utanför Kvillsfors.
Nästan hela mitt liv har jag haft något mot mörkret, men är man inne på sitt 16:de år försöker man ju tuffa till sig, så det var bara att knata på. Jag gick utmed 127:an och det var nästan ingen trafik. När jag kommit till den plats där gatljusen slutar och precis hunnit ut i mörkret hörde jag en långtradare komma bakom mig på vägen. Den släppte av på gasen och jag ser mig om. Sakta kör den förbi mig. Den har en röd hytt med röda kapell både bak o fram och föraren tittar ner på mig. Jag går vidare. Då växlar han ner och stannar 50-75 meter bort där vägen svänger in mot Gränö. Nu blir det lite kusligt men jag fortsätter att gå. Motorn är igång, han hoppar ur bilen och börjar gå mot mig. Jag saktar ner, då ökar han stegen. Om han ville fråga om vägen borde han väl ropa något? Men han säger inte ett ord. När jag stannar, börjar han springa och jag blev skiträdd! Jag "flyger över" det låga vägräcket, ner mot en liten grusgrop med sly och en och annan tall. Fast jag var så rädd planerade jag min "flyktväg" lika snabbt som jag sprang. När jag kommit cirka 15 meter rakt in i slyn visste jag att han inte såg mig i mörkret men att han säkert kunde hör mig. Jag viker av tvärt upp mot husen som ligger på kullen och ställer mig bakom en stor tall. Jag vänder mig om och ser efter om någon ser ut att vara hemma och det står bilar vid flera hus.
Försiktigt tittar jag fram och ser chaffisen stå vid räcket där jag hoppat över. Han går lite fram och tillbaka och tittar efter mig. Inte en gång ser han åt det håll där jag står. Han ger upp och går till lastbilen, hoppar upp och åker vidare. Mitt hjärta slog så hårt så hårt! Än idag tycker jag att det är konstigt att han inte hörde åt vilket håll jag hade sprungit. Förmodligen dränkte hans egna steg mina. Och när han kom fram där jag "pipit över" stod jag redan uppe vid tallen. Jag måste haft vingar under fötterna! Med hög puls gick jag ner på 127:an igen men nu tillbaka mot tavernan. Varje gång jag hörde en lastbil komma bakom mig stack jag upp i skogen och gömde mig. Slutligen var jag tillbaka vid tavernan men ingen fanns där då heller. Nu kom tårarna. Nere vid parkeringen hade jag större tur. Där kom en före detta pojkvän och han blev helt galen när han hörde vad jag varit med om. Skulle han ta bilen och jaga ifatt honom? Jag lyckades stoppade det hela och sa att långtradaren redan hunnit för långt bort.
Tiden gick och ett par veckor senare gick jag som vanligt till tavernan. Vad får jag se på parkeringen på andra sidan vägen om inte den röda långtradaren! Nu visste jag att flera av mina vänner var samlade där. Jag gick in på tavernan och det första jag ser är "förföljaren" som sitter vid ett litet bord och fikar. Mina kompisar sitter ett par bord bort och vad gör jag? Sträcker ut min arm, pekar på den mörka mannen med lockigt hår, och säger högt och tydligt: HAN VAR DET! Ingen såg ut att fatta någonting utom HAN. Utan att se på mig reste han sig och gick ut. Han till och med nuddade mig så nära var han. Då var jag inte rädd. Mina ögon blixtrade. Jag vet att han kände igen mig. Jag var likadant klädd som då, den kvällen Mina svarta jeans, min stora svarta tröja, som mormor stickat och mina boots. Jag hade kritvitt blonderat hår.
Aldrig mera såg jag den långtradaren stå parkerad vid tavernan så där tappade dom kanske en kund….. Det här är en sann berättelse. Ibland har jag undrat vad som kunde ha hänt om jag stannat kvar på vägen, den kvällen. Jag var blonderad, kolsvart klädd. Tog han mig för något annat där jag gick? Kanske hade jag kunnat sluta som en rubrik i tidningarna? Kanske ville han bara ha vägvisning? Men jag är glad att jag följde min instinkt den där kvällen och tackar för ledsagningen genom mörkret. Samtidigt som jag var så rädd kände jag en enorm styrka när jag sprang bland sly, sten och högt gräs. Mina fötter klev inte fel en enda gång och jag hade bara ett mål, att komma till husen på kullen.