Vaknade...

...helt förstörd!
I drömmarnas värld kan man få vara med om det mesta och ibland kan känslorna efter en dröm sitta kvar flera timmar efter att man vaknat.

Tidigt imorse vaknade jag efter en väldigt känslosam sådan.
Jag satt med kusiner från Mariefred och tittade på kort jag aldrig sett på mormor och morfar.
Det vr från Kanarieöarna och Malta.
På ett kort stod alla på en stor lutande gräsmatta utanför ett hotell och det såg ut som om de var i full gång med en slags "dattenlek" Det var barn med där men jag vet inte vilka det var.
Kanske var det en gemensam hotellek?
Gräsmattan hade bara fläckvis gröna fläckar och en och annan lågväxande palm stod till vänster i bild med fint högt gräs bredvid sig och där skymtade mormor fram.

Plötsligt börjar alla på fotografiet att röra på sig och som om det var en gammal superåttafilm utan ljud, kunde vi följa den roliga leken.
Måste säga att mormor var förvånadsvärt smidig:)

Nästa foto var från Malta och även där utspelades någon form av lek, denna gång på en strand.
När även denna bild blev rörlig och morfar kom springande, brunbränd som alltid och även han kom från vänstra sidan av bilden, om nu det har någon betydelse?...då brast det för mig och innan jag vaknade kunde jag se hur han stojjade runt med barn där på den härliga stranden och han log som bara han gjorde!
Naturligtvis finns det suddiga fragment från drömmen men de lämnar jag.
Kan inte komma på hur det va.
Det här är vad jag minns tydligast och jag storgrät av saknad då jag vaknade och fortsatte ytterligare en liten stund.

När jag sedan somnade om drömde jag att jag satt i A:s rallybil med Moa i kartläsarstolen.
Vi stod redo för start och väntan var olidlig!
När vi så slutligen skulle iväg till första sträckan blev vi ståendes vid en järnvägsövergång med bommarna nedfällda och det var då jag kom på att jag inte hade hjälmen på mig.
Men hur vi än bar oss åt fick vi inte tryckknapparna under hakan ( gammal hjälm) att fästa och slutligen gick då knapparna sönder och vi kom inte ens till start!
Det var bara att vända....plötsligt var vi i en stor byggnad och körde och Moastackarn gjorde så gott hon kunde att försöka lotsa oss ut på gatan igen men det var som om vi kom längre och längre in och ner i byggnaden för varje dörr vi körde igenom.
Och ändå hade hon ju karta för det också?
Efter många om och men kom vi ut ur byggnaden från källaren och vi klev ur.
Genomsvettiga och irriterade.

Himmlen var lite mörkare som om det var skymning.
Himmlen var fylld av stora flygplan och de släppte av ett hav med människor.
Det var männinskor med fallskärm och först bildade de ett sort brett led och de föll inte som är normalt utan de kunde fara runt somm de ville....när ledet som var cirka femtio man brett bildade de en cirkel så stor att de täckte från horisont till horisont, runt om en vart man än såg!
Ibland släppte de varandras händer och släppte igenom flygplan som slutligen släppt av alla passagerare.

Det var både skrämmande och fascinerande att se alla dessa människor däruppe.
Och när de började dala nedåt förmörkades himmlen ännu mer och vi fick hukandes ta skydd, springa in i ett hus.
De landade överallt och alla röster som närmade sig uppifrån blev till slut så öronbedövande att vi fick hålla för öronen.
När allt lugnat sig, gick vi runt och letade efter någon fast jag vet inte vem?
Hittade inte personen heller.

Allt slutade med att vi satt i en av korridorerna vi kört med bilen i och där var dukat långbord och vi gick och plockade buffémat?
Sen vaknade jag igen......så det kan bli?

Men saknade jag kände från första drömmen vill inte släppa greppet om mig än riktigt...