Morfars gamla kofta...

...fick jag plocka fram idag.
Blev lite frusen och kom på att den hänger ju däruppe bredvid mormors päls.
Blev lite full i skratt då jag kom ihåg hur det var när jag fick den där koftan.
Då var den stor som ett hus för mig och nu verkar den ha krymt en heeeeel del!
Nja, ni förstår varför eller hur?
När jag tog fram den idag (som sagt) körde jag näsan i den som jag brukar men inte luktar den morfar längre, den doften var försvunnen sen länge.
Det påminner mig förresten om en stark dröm jag hade i februari -92.
Förmodligen tycker ni det här låter helt stolligt men den drömmen fick mig faktiskt att samma natt kliva upp och börja packa och gå ur ett förhållande som varit på upphällningen ett bra tag.
(Intet ont om honom, den dåvarande nu, absolut inte, men det var som det var...)
Man säger ju att man bearbetar saker och ting i drömmarnas värld och sorterar viktig information och den här drömmen formligen slog mig på käften, fick mig att göra det rätta då.

Så här var drömmen:
Min dåvarande sambo och jag var ute och åkte bil.
Vi började gräla om något och jag blev helt utom mig av både ilska och frustration och skrek åt honom att köra hem igen.
Jag slet upp ytterdörren därhemma och blir stående med den i handen vidöppen, för där rakt in i rummet efter hallen står morfar!
Jag blir helt matt och undrar ( han är ju död)
- Men morfar vad gör du här?
Han ler mjukt och säger bara, Jag är här.
Sen hux flux är hela rummet bakom honom fullt av människor, både såna som levde och var döda. De var leende och pratade så det sorlade så där som det gör med mycket folk i ett rum, inte högljutt utan allt var fint och tryggt. Och någonstans där bland alla röster hördes morfars lugna stämma, Jag är här. Jag är här.
Jag fann honom sittandes i soffan och jag vuxna (hrm, 22) tjejen satte mig i hans knä och han höll om mig och det enda jag hörde var när han fortsatte säga, Jag är här.
Han hade en vit skjorta med småsmå ljusgula rutor med en beige tunn rand runt och ett par brungeiga byxor på sig och luktade så där (minns inte det nu men skulle jag känna den igen, vet jag) som han gjorde.

Jag vaknade av att jag grät och jag var tvungen att väcka sambon och berätta att jag träffat morfar. Så verkligt var det!
Jag kunde fortfarande känna hur han hållt om mig och kunde fortfarande känna doften av honom i näsan!
Sambon kunde väl inte ta det till sig hur jag än beskrev så jag blev ju sur (som vanligt då) och det var då jag bestämde mig och klev upp och gick in i stora garderoben och började packa!
Nu tror jag nog att jag fattat det beslutet att flytta redan, men på något sätt blev det spiken i kistan för det förhållandet. Jag fick styrkan.
Jag hade ju många gånger suttit på nätterna och bett "någon" om hjälp hur jag skulle göra. Suttit och sett ut på den mörka natthimmlen och grubblat och gråtit.
Känt mig som den ensamnaste i världen...
Nu fick jag hjälp den natten kändes det som. Morfar var med mig och jag skulle klara det!
Det gjorde jag också.................................................................................Tack, älskade morfar!
Nu sitter jag här med koftan och njuter av värmen.
Aldrig kommer jag att göra mig av med den.
Inte ens om den krymper ännu mer;).