Våren...

...är inte bara väderväxlingar och framtidstro.
På mig pendlar humöret lika ofta som solen gömmer sig bakom molnen.
Ena stunden full av energi för att vid minsta motgång eller kritik känna mig tömd på energin o nertryckt i skorna.
Är det bara så enkelt kanske att vintern satt sina spår och att det nu visar sig såsom det gör i naturen?
Upp och ner?

Höst o vårdepp.
Även om det mattats av med åren gör det sig fortfarande påmint...
Jag skulle gärna slippa.
Men som oftast när den sätter in behöver jag bara komma på att det är den som knackar på axeln så brukar det vända.
Så nu vänder det.
Nu har jag genomskådat den och skrattar åt den:).

Och att man har superfina vänner runt om i landet och närakring är naturligtvis den största hjälpen!
Utan dom faller man platt på näsan rakt ner i marken i 120 km/tim.
Tack för att ni finns...ni vet vilka ni är!

Den eländiga "knotan"...

Moa kom till mig för en stund sedan och ville att jag skulle ta ett kort på hennes "knota".
Det är den med det lilla födelsemärket på som vridit sig.
Nu blir det en egen tid hos världens bästa Petter för Moa.
Hon var med mig i torsdags där han hjälpte mig med fyra vridna kotor efter ett missöde på jobbet för ett tag sedan.
Inte konstigt att jag blev satt ur spel i flera dagar!

Han har mitt fulla förtroende så jag vet att han löser det här.
Men Moa verkar inte lika säker.
Kanske var det dumt att hon var med och såg på när han behandlade mig;)?
Det både ser ut och låter grymt kan jag tro!