Lite mat i magen...

...och sen var det färdigt!
Knappt benen bar mig hit till stolen;)
Det är sååååå skönt att va ledig!
Vad gör det att man blir dåsig?
Inga måsten eller direkta krav....det hinns med sen......

Idag blev det lite ihopaplock som faktiskt blev riktigt lyckat tro det eller ej.
Man tager vad man haver!
Nudlar,  brynt fläskfärs,  2 gula hackade lökar, en skvätt ( ca 1msk) överbliven bearnaisesås, liiite grädde, chilipeppar, och  fyra matskedar sötsur sås. Ja just det ketchup med!
Visst låter det vidrigt?
Men när jag själv och t.o.m min superkräsne gube som aldrig smakat nudlar ens sa att det var
jättegott så......
Nu återstår att se hur man mår om någon timme eller så kanske?

Inatt hade vi lite action här.
Emil hade s.k nattskräck och jag hade ett fullt sjå att försöka få honom att lägga sig igen.
Kattungen slet han till sig också och sprang runt med.
Lyckligtvis hann jag ta den från honom utan dramatik.
Efter en stund skrek han rakt ut: -NEJ vad har jag gjort!?
- Vad Emil, frågade jag.
-Varför dödade jag katten?
Skräcken i hans ansikte förvred honom så hårt att han nästan inte gick att känna igen!
Ibland trodde jag att han var vaken och fick klara svar av honom för att i nästa sekund springa ifrån mig med skräcken i ögonen igen.
Moa vaknade och blev helt chockad av att se sin bror skrika i panik och prata konstigt.
Det hela varade i ungefär dryga tio femton minuter.
Till slut fick jag in honom till A där det är betydligt svalare än i övriga huset och då lugnade han sig och lade sig att sova lugnt igen.

Men för alla föräldrar som varit med om det här vet att det är väldigt nervpåfrestande och är inte alls så lätt att se sitt barn irra runt i panik helt omedveten om det.
Och trodde att det bara var mindre barn som det blir så här med?
En tioåring som skenar runt i panik känns inte det minsta kul.
Stark som en oxe och lika slingrande som en ål.
Att inte kunna lugna sitt barn eller få stopp på det......

Om en vuxen människa skulle hamna i det här tillståndet skulle de ju för tjyven lätt kunna mörda utan att veta om det!?
Hua!

Om ni klickar på rubriken: "Lite mat i magen"... kan ni läsa om vad nattskräck är för något.

Vid infarten vid NEJS...(Klick en verklig katastrof samma dag)

...i Kvillsfors...natten var kolsvart och på himmelen utspelade sig följande:
Vi var en stor grupp människor som stod och tittade snett förbi huset (mittemot Nejs) mot skogen i backen på 47an.
Ett surrande ljud som trängde igenom allt, gjorde natten skrämmande!
Plötsligt kommer tre enorma stjärnfall från samma håll och jämnsides från höger (från oss sett.)
Och där de precis passerat bildas som ett osynligt rum på himmelen där olika former av skimrande skapelser av någon slag bildas och dras ihop till en stor skrämmande "mojäng" som slutligen kompletteras av att det kommer fem stjärfall till! Marken skakade.

Vi får panik då saken på himmeln till slut blir stilla och surrandet plötsligt tvärtystnar.
Marken blir stilla.
Det var som om det förebådade vad som komma skulle.
Jag började springa mot huset för att ta mig in, gömma mig men någon slet tag i mig och drog mig ut på vägen och in slyn o skogen.
Då bröt helvetet ut bakom oss och där vi stått fanns bara ett ljus så starkt att det inte gick att se om det fanns något annat av samhället kvar. Allt vara bara ett kallt illvitt sken cirka tio meter högt och över det: Svart, inga konturer av hustak eller träd. Bara tomt svart universum!

Skräcken var massiv och tog andar ur oss.
När vi sprungit i en evighet kom vi in i på en gata i ett främmande samhälle och alla sprang till samma låga hyreshus. Alla fönster var fördragna inga lampor var tända, inga gatljus.
Vi tog oss in i källaren.
Där stod en kille/tjej med en stor svart schäfer och utan ett ord visade hon oss till en lägenhet en våning upp.
Därinne fick man en känsla av att tiden stod still.
Som om tiden upphörde. Hur jag kunde veta det? Det var mer en känsla...
Inga ljud hördes heller därinne. Jag såg någon slå i en bordskant och en mugg åkte ned på golvet.
Bara tystnad.

Till slut blev det bara för mycket för mig och jag kastade mig ut därifrån. De tre trappstegen ut gav ett sådant eko i trapphuset att det lät som dt skulle klappra där för evig!
Jag hittade en bil och lyckades på något vis ta mig till Pauliström där intet liv syntes till, allt låg i mörker men såg orört ut. Jag var tvungen att hitta en bättre bil och snodde en Jeep som stod där. Den visade sig tillhöra B.P och han kom ut helt rasande och skrek efter mig. Jag vevade ner rutan och ropade att jag behövde ha den för det var något jag skulle stoppa.

Helt plötsligt var jag i ett kärrliknande område utanför Alseda mot Karlstorp.
Där fick jag till slut lämna Jeepen och fortsätta till fots. Bakom mig närmade sig det vita ljuset som en vägg i flera hundra km/ tim.
Ett brusande som till slut blev samma surr som i början närmade sig tillsammans med den vita väggen.

Jag rundade en stor sten och stod utan förvarning utanför en liten stuga och jag visste att därinne skulle jag äntligen vara trygg.
När jag öppnade dörren...vaknade jag! Då var klockan tio i sex imorse......................

Det gick ju bra trots allt!

Det var blött kallt och på gränsen till frost.
Jag hatar att köra bil i det väglaget!
Annars vet ju alla eller de flesta i alla fall att jag älskar att köra bil.
Men nu den här tiden är det hemskt!
Och i morse hände det som jag fasat för.
Jag körde på en älg:(!
Jag såg en ko en bit nedanför vägen.
Saktade ner till mellan 60-65.

Försent.

Upp kommer två älgkalvar och den första halkade strax innan den kom upp på vägen och kör huvudet rätt in i framlyset på bilen och smällen var hemsk!
Hemsk i den bemärkelsen att det lät väldigt högt!
Jag tyckte det tog en evighet att stanna bilen.
Darrande backar jag tillbaka, ser inget på vägen i backspegeln och sätter på varningsblinkersen.
Strax därpå kommer en arbetskamrat och hjälper mig att lysa i kanten, inga spår.
Efter en stund får jag se, en bra bit framför bilen på vägen, något som liknade tussar och går fram dit.
Arbetskamraten körde fram bilen och där i diket låg den stackars kalven och det ångade från den. Stendöd.

Det var inte mer än tre meter ifrån där jag fick stopp på bilen så där ser man vad svårt det är med bedömning när man blir chockad!
Jag hade backat tillbaka åtminstone tio, femton meter!

Ringde förman på jobbet först och sedan polisen.
Han tog alla uppgifterna de behövde pratade lugnande och skämtsamt om vart annat. Grattade mig på födelsedagen.
Och väldigt vänligt sade han att att jag kunde släppa den otrevliga händelsen nu.
Jag uppskattade verkligen de orden men det blev inte så lätt tyvärr och hela skiftet igenom såg jag händelsen som när man spolar tillbaka en film. Om och om igen och med den fruktansvärda smällen som avslut!

Ett trevligt avbrott i "filmens och arbetets gång" var när Clas ringde och grattade mig.
Jätteglad blev jag:)!

Känns futtigt att tala om bilen, men den klarade sig bra.
Jag också.

Försäkringsbolaget fick mig att må betydligt bättre då jag ju sett ett antal tusenlappar fladdra iväg. Tydligen har jag så bra försäkring så jag behöver inte ens betala självrisken!
Va? Jag trodde knappt mina öron.
Det var ju en present i sig:) i all bedrövelse!

Och när jag kom hem följde en bil med in bakom mig.
Det var min kära moster från Gamlebytrakten som kom besök och det nästan rörde mig till tårar.
Jädrars vad glad jag blev...
Tiden flög iväg och det blev precis så trevligt som man kan önska sig på sin 40årsdag:)

Och nu ikväll kom grannarna från tian in och fikade innan det var läggdags för deras härliga små barn....
Tack ALLA som uppvaktat och grattat mig.
Ni är guld allihop:)

Tina Turner...Klick HÄR

...såg filmen igen igår och den griper tag och jag tjuter varje gång jag ser den.
Vilken kvinna!

Sett på en annan blogg...KLICK!

Fy så hemskt!

Vilken värld vi lever i...KLICK.

...Man upphör aldrig att förfasas över människans grymhet...

Igår...

...fick jag ett antisjuk sms av en kompis. TACK igen.
(Kan det inte kallas antivirussms?)

Vidare fick jag ett smått förtvivlat sms av en annan vän som blivit påbackad (hon kom och gick med cykel) av en ung tjej i bil som påstod att hon var stressad och INTE HANN titta i backspegeln!? Sade förlåt och åkte iväg!
BÖÖÖÖP!(kan inte översätta det ljudet i skrift men detta får duga)
Smitning! Straffbart beteende!
Vaddå inte hinner titta i backspegeln?
Hon skulle ta mig ... inte ha sitt körkort kvar!
Som tur var så gick det bra för min vän även om hon så klart blev skärrad!
(Jag tipsade henne att alltid ha papper och penna i väskan om hon skulle råka ut för något av någon bildrulle eller om hon blir vittne till något. Bara skriv upp regnr!
Synd att de tagit bort gratistjänsten att kunna kolla upp på mobilen...)

Det är ju en skräck om man skulle råka köra på någon när man backar!
Jag är livrädd att det ska vara något barn bakom när jag gör det.
Här hemma får man ju verkligen se efter både en o två gånger.
Och snart är ju grannbarnet uppe i åldern att han kan knata runt lite själv men ändå tillräckligt liten för att "försvinna" bakom en bil.
Det räcker ju med att mina som är större står dumt så försvinner ju de ur synhåll också.
Döda vinklar är ruskigt!

Pådrag...klick HÄR.

Nu har jag rastat vovve. En kvar, men först en kall dusch!
Jisses vad kletigt det är idag.
Känner sig rätt mör efter tolvtimmarspasset.
(06:00-18:00.)
http://www.hemsidan.net/?n=14296
Tack och lov så kom husse hem igen samma kväll.

Förut idag tänkte jag...

...det har varit lugnt länge nu. Ingen dramatik.
Det fick jag äta upp!
Med råge.
Redan nu ska jag passa på att tala om att allt slutade väl!
Moa o jag är ju hundvakt...
På promenden med första hunden ( tar bara en i taget då de är STORA hanhundar) och går en extra runda när han inte bajjade.
Vi gick uppför en backe och där rinner det en bäck och han hann ta några klunkar där innan jag kom på att det kanske inte var så lämpligt.
Tog upp honom på vägen igen och gick ett stycke sen börjar han kräkas.
en gång, två gånger...fyra.
Sen tog det stopp och han stod bara och gapade, tog i.
Bakänden for omkull först. Sen hela han, raklång.
Det ryckte i honom och min enda tanke var: NU MISTER JAG HONOM HÄR!
Moa o hennes kusin backade skräckslaget och skrek.
Det var precis vad jag också ville göra men jag behöll lugnet både för deras skull och för hundens.
Föll ned på knä samtidigt som jag lossade på halsbandet, lugnade flickorna och klappade hunden på kinden och ropade hans namn.
Då slutade ryckningarna med ens o svansen viftade och ögonen tittade på mig.
Jag stannade en bil. En från Kvill som kände igen mig fast han knappt sett mig sen jag var liten. Jag förklarar vad som hänt.
Han ligger fortfarande kvar, raklång.
Känner mig lite frågande beträffande karln som inte ens kommer ut o tittar på hunden utan istället frågar var min mamma bor nu förtiden, började jag bli förbannad faktiskt.Men vad hade det hjälpt?
Då helt plötsligt reser hundskrutten på sig som om inget hänt och vi sade artigt tack för han stannat men att vi skulle gå försiktigt hemåt. Det skulle nog gå bra. Flickorna grät...jag var fullt koncentrerad på killen i kopplet tills vi kom hem. Tjejerna lugnade sig och satte sig och pratade om annat tills jag pratat klart med matten i telefonen. Sen kramades vi flickorna och jag en lång stund och jag förklarade att antagligen fick han syrebrist av att halsbandet satt åt och när han kräktes fick han inte tillräckligt med luft och svimmade av helt enkelt, för nästan omgående när jag lossade på halsbandet började ju svansen vifta. Sen fick han ligga en stund och hämta sig. Han fattade nog aldrig vad som hände...
Eller var det ett annat anfall av nåt slag men nu har jag uppsikt och vet vad som gäller om det händer igen...så nog fick jag äta upp mina tankar rejält att det inte händer nåt alltid!
Och den andra hanhunden blir utan promenad ikväll, jag lämnar inte den andra ensam nu inte.
Nä, nu ska vi göra kväller.
Ska nog ta in honom till oss inatt.
Godnatt alla.