Vill ingenting...

...orkar inte heller för den delen.
De senaste dagarna har mest innehållit tårar, feber, halsont med hosta och kilovis med snor!
Så mycket förtvivlan som det bara kan bli då en ung människa rycks bort går inte att sätta ord på och tankarna går ju till alla dem som stod honom närmast.
De som var där...
Det håller samhällena i ett hårt grepp!
Samtidigt har jag sällan skådat en sådan sammanhållning och värme som råder nu!
Hoppas att de som lider hårdast känner av det och låter sig inneslutas i det.
Jag kan ju inte föreställa mig hur det är att mista sitt barn, syskon osv även om flera unga försvunnit i min vänskapskrets under årens lopp.
Naturligtvis bubblar minnena upp inom en och blandas med chocken vi alla fick i lördags natt då våran förman gick runt och bad oss stanna maskinerna för information i lunchrummet.
Redan innan vi gick in gick kalla kårar genom oss och en av arbetskamraterna utbrast lågmält att måtte det inte ha hänt något i Kvillsfors!
Jag stod som ett fån en kort sekund innan jag kom på vad hon kunde tänkas mena.
Och i samma stund hon nämnde den där förbannade badtunnan visste jag att det var det det handlade om och strupen snörptes ihop som ett ihopknycklat papper!
Och tänk att behöva berätta det våran förman gjorde...det alla förmän behövde göra...
Jag vet inte om jag behöver säga mer om det här?
Vet inte om jag kan heller...eller vill.
Det är så fruktansvärt.
Vet inte ens hur jag ska avsluta det här innlägget.
Så mycket vill ut men kan inte sägas i ord...........................

Tårarna som inte vill sina...

... de rinner oupphörligt denna dag.
För de som mist sin son och undrar varför!
För de som mist sin bror...
För de som var där och vill ha det ogjort!
För de som aldrig får chansen att säga det där som kanske inte blev sagt?
För de som aldrig mer får träffa dig, ta på dig, se på dig mer än i sitt hjärta.
Vila i frid fina du..................

Vid infarten vid NEJS...(Klick en verklig katastrof samma dag)

...i Kvillsfors...natten var kolsvart och på himmelen utspelade sig följande:
Vi var en stor grupp människor som stod och tittade snett förbi huset (mittemot Nejs) mot skogen i backen på 47an.
Ett surrande ljud som trängde igenom allt, gjorde natten skrämmande!
Plötsligt kommer tre enorma stjärnfall från samma håll och jämnsides från höger (från oss sett.)
Och där de precis passerat bildas som ett osynligt rum på himmelen där olika former av skimrande skapelser av någon slag bildas och dras ihop till en stor skrämmande "mojäng" som slutligen kompletteras av att det kommer fem stjärfall till! Marken skakade.

Vi får panik då saken på himmeln till slut blir stilla och surrandet plötsligt tvärtystnar.
Marken blir stilla.
Det var som om det förebådade vad som komma skulle.
Jag började springa mot huset för att ta mig in, gömma mig men någon slet tag i mig och drog mig ut på vägen och in slyn o skogen.
Då bröt helvetet ut bakom oss och där vi stått fanns bara ett ljus så starkt att det inte gick att se om det fanns något annat av samhället kvar. Allt vara bara ett kallt illvitt sken cirka tio meter högt och över det: Svart, inga konturer av hustak eller träd. Bara tomt svart universum!

Skräcken var massiv och tog andar ur oss.
När vi sprungit i en evighet kom vi in i på en gata i ett främmande samhälle och alla sprang till samma låga hyreshus. Alla fönster var fördragna inga lampor var tända, inga gatljus.
Vi tog oss in i källaren.
Där stod en kille/tjej med en stor svart schäfer och utan ett ord visade hon oss till en lägenhet en våning upp.
Därinne fick man en känsla av att tiden stod still.
Som om tiden upphörde. Hur jag kunde veta det? Det var mer en känsla...
Inga ljud hördes heller därinne. Jag såg någon slå i en bordskant och en mugg åkte ned på golvet.
Bara tystnad.

Till slut blev det bara för mycket för mig och jag kastade mig ut därifrån. De tre trappstegen ut gav ett sådant eko i trapphuset att det lät som dt skulle klappra där för evig!
Jag hittade en bil och lyckades på något vis ta mig till Pauliström där intet liv syntes till, allt låg i mörker men såg orört ut. Jag var tvungen att hitta en bättre bil och snodde en Jeep som stod där. Den visade sig tillhöra B.P och han kom ut helt rasande och skrek efter mig. Jag vevade ner rutan och ropade att jag behövde ha den för det var något jag skulle stoppa.

Helt plötsligt var jag i ett kärrliknande område utanför Alseda mot Karlstorp.
Där fick jag till slut lämna Jeepen och fortsätta till fots. Bakom mig närmade sig det vita ljuset som en vägg i flera hundra km/ tim.
Ett brusande som till slut blev samma surr som i början närmade sig tillsammans med den vita väggen.

Jag rundade en stor sten och stod utan förvarning utanför en liten stuga och jag visste att därinne skulle jag äntligen vara trygg.
När jag öppnade dörren...vaknade jag! Då var klockan tio i sex imorse......................

:(....kli...ck

......................

Varför...

...ska jag få vara med om såna här märkliga saker jämt?
Eller det kanske bara är jag som tycker?

För en dryg timme sedan var jag på väg hem från Pauliström.
När jag kom till platsen där jag körde på en älgkalv (20 sept)
får jag se en kalv stå precis där olyckan skedde och "vet" att det är syskonet till den.
Bredvid den i kanten på EXAKT den fläcken där den dog ligger vad det var jag trodde först, älgkon.
Den reser på sig och lukar bredvid kalven ett stycke innan de båda viker ner vidare ner mot skogen.
Jag blir lite ställd då helljuset som pekar lite konstigt lysa rakt på vad jag trodde var kon och får se att den hade horn?!
Kanske var hon där i närheten?

Det var mäktiga känslor att se dessa älgar på det här sättet. PRECIS där olyckan hände!
Att den låg där och se den lilla stå bredvid.
(Jag passerade igen nyligen på väg tillbaka hit igen och såg den nedluggna platsen...)
Som om jag inte mådde dåligt av det redan innan.
De väntar alltså fortfarande på att den andra ska komma tillbaka......
Och det är mitt fel!

Så tragiskt och hemskt...

...så hjälpte det inte att man av hela sitt hjärta önskade att det inte skulle vara så...
Stora tårar rinner och det gör så ont när hoppet lämnar en...
Jag är så glad att jag kramade om dig för en tid sedan...flyktigt i en affär men ändå...jag blev glad att se dig och visade det!
...tänker på dem som står närmast...familj, grannar, vänner...inga ord i världen kan lindra, smärtan inte många kan förstå...jag kan bara säga: Visa dom ni älskar att du gör det, säg till dina vänner hur mycket ni tycker om o uppskattar dom , blir du glad att återse någon vemsomhelst, LE vänta inte med kramen eller orden.
Våga visa kärlek! För man vet inte vad som kan hända...

Humöret sänktes avsevärt...

...när jag på en blogg kunde läsa att en elvaårig flicka blev våldtagen på en gångväg utmed Hulingen i Hultsfred i torsdags. Och det vid 16-tiden!
Jag får ont i varenda nerv när jag tänker på det!

Tankarna går ju ofrivilligt till min egen lilla elvaåring.
Snacka om att tillvaron måste raseras!
Denna skräck o förtvivlan!
Och åter kommer frågan: HUR ÄNDA IN I HE.....E KAN NÅGON ÖVERHUVUDTAGET VILJA GÖRA NÅGOT SÅDANT!?
Att skylla på sjukdom eller något annat är inte relevant.
Sjuk eller inte så ser man väl att det är ett barn?
Våldtäkt är våldtäkt vare sig det är barn eller vuxen som blir drabbat visst är det så, men jag tar mer illa upp om det är barn, det är bara så!
Faktum är att jag inte till fullo kan beskriva hatet, förtvivlan och föraktet inför sådant här!
Och jag tror inte jag behöver det heller?

Usch och fy. Klick HÄR.

"Hört på stan" av en irriterad gubbe!

- Jag kan inte fatta vad det är med media som gör det här så stort att det brunnit ner ett hus i Vetlanda?

På både TV och radio.

Tänk i Göteborg där det tänds på stora hyreshus av "de där utlänningarna"!

"Tänkt av mig" då.

- Tur att inte mina barn hörde vad han sade!

Egentligen skulle jag gått fram å sagt vad jag tänkte om honom då!

Dels att han förminskade tragedin för alla de som bodde där, som inatt miste sina hem och dels för att han gott kan hålla käften angående "de där utlänningarna".

Jag har väl mina åsikter om dom jag med, men inte mer än vad jag har om svenska kriminella avskum som gör sånt...spelar ingen roll vilken härkomst man har.