Tjenare!

Nä, det är det ju inte! Måndag alltså! Men måndagskänsla är det denna torsdag.
Och om vi backar till Rubriken på detta inlägg så kan jag berätta att VARJE gång jag ser eller använder ordet tjenare så svider det i min högra kind och det rejält!
Det var så här:
Vi hade precis börjat i klass fyra. Hade fått en ny lärarinna och hade väl precis börjat bli så där att jag tordes prata med henne utan att hon frågade mig något.
Vi sprang och busade runt henne en rast. Vi hade himla skojj i alla fall.
Rätt var det är får jag bara för mig att kliva fram och ta henne i hand och neg: Tjenare, tjenare!
PANG!
Jag stod som ett fån och hon var röd som ett stoppljus i synen!
Och sen skällde hon ut mig och gormade något om tjenares betydelse vilket jag glömt eller förträngt!
Och det sitter i än!
Att det är fult! Varför skulle jag annars känna av den örfilen nu, än idag?