torsdag 22 januari 2009

Han var försvunnen!

Det var tyst.
Han svarade inte på tillrop.
Han kom inte.
Och jag blir så ängslig varje gång det händer.
Det finns många faror.
Vägen med alla fordon.
Räven.
Jag gick med ficklampa.
Hjärtat klappade lite snabbare för varje avverkad meter av diket.
Men det var tomt. Tack o lov!
Jag gick fram till den stora lokalen en sista gång och lyste in.
Då hördes det långt där inne.
Ett ynkligt klagande svar!
Kattuschling!
Är du nu där igen?
Som om jag oroats för ett barn kommer samma reaktion.
Jag blir lite arg och bannar honom för att han oroat mig.
Trott det värsta.
Han klagar nu högt och står bara trettio centimeter innanför porten.
Onårbar.
Han förstår inte varför jag inte öppnar...
det gör ont att gå därifrån och höra honom stå kvar innanför.
Skrikande.
Med röd kind letar jag i telefonkatalogen efter lokalinnehavaren.
Klockan är ju trots allt läggdags, sisådär halv elva!
Men han kommer på stört och öppnar åt den kära, nyfikna Harry som återigen slunkit in där.
Osedd. Blir inlåst.
Jag hoppas M förstår att jag inte kunde vänta tills idag.
Inte hade jag kunnat gå och lägga mig och veta att Harry var därinne hela natten?!
Åtminstone hade jag inte fått någon sömn.

Inga kommentarer:

Populära inlägg