Förklara för mig...

...den som kan?
När man är barn och tonåring, relativt ung upp till 25, säger vi...
Då händer ju jättemycket i ens liv?
Allt är nytt.
Då tycker man ju( nu med det facitet i hand) att tiden ska gå jättefort?
Men det var som om tiden stod still på nåt vis?
Inte för att det var drygt, tvärtom.
Man såg inte på tiden, man bara var!
Nu när man kommit in en rutinvardag och det kan tyckas vara lite tråkigt så där...ibland.
VART TAR TIDEN VÄGEN DÅ?
Det bara slurpar ju till så är dagen över?
VAD är det här?
Borde det inte vara tvärtom?
Den mest spännande tiden i ens (som jag tyckte tonårslivet var) liv borde väl gå fort, fort, fort!?
Nu är allt tillrättalagt. Det mesta av pusslet lagt.
Stadgat.
Borde det inte lugna ner sig då?
Nu får man ju nästan lite panik och upptäcker att det finns ju mer utanför pusslet som man vill se. Det som man inte brydde sig om i de där tonåren.
Men var finns tiden nu?
Kan förstå till viss del (faktiskt) för då hade man bara sig själv, tyckte man.
Nu är det barn som man ger tiden.
Men egentiden måste ju också få finnas.
Men TIDEN går för fort!
Så frustrerande obarmhärtigt fort!
NÄ, nu ska jag hänga gardiner!
Så går en stund till...sen kommer barnen...sen...sen...