Dvalan.

I sann Lindastil!
Trött.
Som vanligt.
När maten puttrade på spisen gick jag och lade mig en stund. Tre meter från spisen. ( det är väl ok?)
Och tänkte tydligen på något roligt i dvalan för jag vaknade till av att någon skrattade högt!
Denne någon var jag själv:)
Jag kollade klockan. Det hade bara gått fyra minuter från det att jag lade mig, till det att jag låg o flina för mig själv där i gränslandet.
Och två minuter på det hände samma sak!
Jag ryckte till i skrattandet.
Näe, jag klev upp.
Fick hjärtklappning o la mig igen.
Nu somnade jag till fast utan störande fnitter från mig själv.
En kvart senare stod jag åter vid spisen och försökte komma på vad som var så roligt.
Men jag vet fortfarande inte...