fredag 11 mars 2011

När jag var barn...

...hade vi en Järnaffär i byn och det var en av höjdpunkterna att få följa med dit.
Där fanns absolut allt möjligt spännande att titta på.
Men jag ska berätta en hemlis;).

Det man ville åka dit för var för att få en stund med Gun och Ludde!

Ibland ville inte morsan att man skulle följa med och då kan jag lova att det blev världskrig på Torpavägen 4!
Jag vet en gång vi blev så osams att hon ledsnade på mig och tog med mig ändå.
Men då var det så illa att när Gun tittade på mig och förmodligen såg att jag tjutit försökte prata och muntra upp mig, blängde jag bara och mamma sa : -Äh, låt henne va!
Då gick jag bakom en hylla och ångrade att jag följt med för inte ville jag ju låta min ilska gå ut över världens bästa Gun?
Jag skämdes länge, länge efter det kan jag lova.

Gun var väl den som oftast var i affären men de gånger hon inte var det blev man såå besviken
Ingen kunde säga "lilla gumman" åt en med sådan värme och hon gick alltid ned på knä, blev i samma höjd som en annan.
Och oftast tog hon med mig in bakom disken till Ludde, deras stora, fina, vackra, goa Collie.

Helt enkelt fick hon en liten sur, osäker tjej att känna sig väldigt betydelsefull och än idag när jag träffar på henne ( fast nu är det flera år sedan) ekar orden "lilla gumman" och vet att hon är den som helt och fullt fått kalla mig det utan att jag känt mig det minsta minimaliserad eller förolämpad.
Förutom hon är det bara mamma och pappa som kan kalla mig det:).

Så tack Gun för att du fick mig att känna så, det betyder mycket än idag!
Du och Ludde!

1 kommentar:

Mamma sa...

Älskade "lilla gumman" min......

Populära inlägg