Först gick jag ut på hygget...

... satte mig på en stubbe.

Högt ovanför mig cirklade en ormvråk. Den tog ett par varv men tappade intresset och drog vidare över skogen. Jag satt kvar en stund och lyssnade, tittade, njöt av solen. Sen gick jag vidare.

Såg det lilla i det stora om man säger.

Lingonriset som växte i stubben mellan stammen och barken, stenen som satt fast i ett fint nätverk av rötterna på en välta, det tillplattade gräset där snön pressat ner det till en mjuk matta så det knappt hördes att man gick på det. På ett ställe låg en vit massa av mjukt ludd från en hare som förmodligen fått sätta livet till, kanske av ormvråken jag såg nyss?

Jag tog upp lite och det var bland det lenaste mjukaste jag känt. Jag lade tillbaka det och strosade vidare.

Där låg en rådjursskank.

Från höften och nedåt till klöven. Resten såg jag inget spår efter...

Inne i skogen låg det lite snö kvar här och där.

Och bara sjuttiofem, hundra meter från det lilla torpet vimlade det av älg och rådjursspillning.

Ibland visste jag inte riktigt var jag skulle sätta fötterna och vid ett par tillfällen klampade jag rakt i högarna:).

Ibland rasslade det till helt nära mig i snåren men jag såg aldrig vad det var.

Fåglarna sjöng för det mesta glatt men om jag kom för nära och överraskade dom blev det ett evigt irriterat tjatter på dom.

Nötskrikan som satt på en stubbe flög precis när jag knäppte en bild på den och blev bara sudd.

Väl uppflugen i en gran kraxade den ut sitt missnöje att jag stört den där den suttit i solen och spanat.

Jag sade förlåt och gick vidare.

Vid några tillfällen försökte jag ta kort på fjärilar som jagade varandra eller satt fyra sekunder på backen men så fort fokus var ok och jag skulle trycka av var de väck.

Det får bli en annan dag.

Till och med myrorna reagerade när jag kom för nära och aktiviteten blev så uppenbar i stacken att jag blev lite full i skratt faktiskt.

Stackarna!

Det var en fantastiskt skön promenad!

Bara kameran och jag i en uppvaknande natur som jag älskar och hälsar på alldeles för sällan numera.

Innan jag hoppade in i bilen och skulle åka hem kom att dovt surr genom luften och jag fick se en "nedlusad" humla sätta sig på stugväggen. Den hann jag knäppa en bild på...