Jaha...

...ÄNTLIGEN SEMESTER!
Inatt vid tjugo över två kom den där känslan. Bara ett par timmar kvar.
Förväntankänslan...eller var det den italienska buffén vi åt tidigare som spökade, hahaha?
DET var så gott.
Pizzabit till alla, pastasallad, lufttorkad skinka, fläskfilé, ciabatta, kiwi, salladsblad och de där små små goda gula underbart goda frukterna jag alltid glömmer namnet på, melon, tomat med mozarella...
Vid hemgång kraxade en kråka att johohoorå, ni är snart här igen. Det går SÅÅÅÅÅ fort.
Jag höll för öronen och vände ryggen åt den "leende".
Inte skulle denna negativa människa få förta lyckan inte?!
DÅ blev det semester!
Jag behöver inte tänka på stället på tre veckor.
Bort!

Sommarljuden utanför är "öronbedövande". På ett bra sätt.
Nya grannarna panelar om och målar huset. I en rasande fart har det gått dessutom. På bara några få dagar. Vad gör lite hammarslag när det är en fröjd att se framstegen?
Och idel glada ansikten.
Och för bara en stund sedan hörde jag lärkans speciella kvitter. Tänk att jag aldrig får se den lilla rackaren? På nära håll och inte i en bok...
Ända sedan jag var liten har det ljudet varit sommar för mig.
Ocg det började ute hos morbror Eriks (mormors brorsa) och moster Majas sommarstuga utanför Nyköping, Rundtuna. Det var sädesfält runt om och där höll sommarljuden till. Upp och ner for de i fälten. Rakt upp i sång och rakt ner och borta, fortfarande ljuvligt kvittrande. Jag smög på dom men där gick jag bet.
Kom aldrig så nära som jag ville.
Men små skogsmössen hann inte fly ifrån mig. Fast det var hemma hos mormor och morfar det, i Hagalund i Åker. Det fanns/finns ett berg strax innan bron där det går/gick en grusväg upp mot bla militärbaracker, skjutbana, några hus med har jag för mig... vid krutbruket som det vimlade av de söta små vännerna. Varje gång jag gick dit såg jag minst ett par springa omkring. Jag fångade in och tittade och kelade med dom. En gång stoppade jag en i bröstfickan på min tunna bruna myspysjacka och knatade hem till morfar och skulle visa. Han var inte hemma just då men jag snokade upp honom hos grannarna i huslängan längre ner och där låg vi sen på knä på trappan, morfar och jag och granntanten och försökte mata den stackars lilla varelsen med de stora klotrunda ögonen, med bröd o ost:)
Sen tittade morfar på mig och sade att nu vill nog den lilla tillbaka hem. Och då blev det en färd i bröstfickan och hem igen till berget. Han var ju för härlig morfar! Istället för att bums få mig att släppa den fri engagerade han sig i min fashination för det lilla livet och kröp runt på knä han med. Jag blir riktigt rörd när jag tänker på det. Underbara, älskade, saknade morfar!
Och när jag släppte ner den flög den i stora snabba skutt bort i långa gräset. Förmodligen med både hjärtsnörp och en evig fobi för små lintottflickor och deras fickor.