Förut idag tänkte jag...

...det har varit lugnt länge nu. Ingen dramatik.
Det fick jag äta upp!
Med råge.
Redan nu ska jag passa på att tala om att allt slutade väl!
Moa o jag är ju hundvakt...
På promenden med första hunden ( tar bara en i taget då de är STORA hanhundar) och går en extra runda när han inte bajjade.
Vi gick uppför en backe och där rinner det en bäck och han hann ta några klunkar där innan jag kom på att det kanske inte var så lämpligt.
Tog upp honom på vägen igen och gick ett stycke sen börjar han kräkas.
en gång, två gånger...fyra.
Sen tog det stopp och han stod bara och gapade, tog i.
Bakänden for omkull först. Sen hela han, raklång.
Det ryckte i honom och min enda tanke var: NU MISTER JAG HONOM HÄR!
Moa o hennes kusin backade skräckslaget och skrek.
Det var precis vad jag också ville göra men jag behöll lugnet både för deras skull och för hundens.
Föll ned på knä samtidigt som jag lossade på halsbandet, lugnade flickorna och klappade hunden på kinden och ropade hans namn.
Då slutade ryckningarna med ens o svansen viftade och ögonen tittade på mig.
Jag stannade en bil. En från Kvill som kände igen mig fast han knappt sett mig sen jag var liten. Jag förklarar vad som hänt.
Han ligger fortfarande kvar, raklång.
Känner mig lite frågande beträffande karln som inte ens kommer ut o tittar på hunden utan istället frågar var min mamma bor nu förtiden, började jag bli förbannad faktiskt.Men vad hade det hjälpt?
Då helt plötsligt reser hundskrutten på sig som om inget hänt och vi sade artigt tack för han stannat men att vi skulle gå försiktigt hemåt. Det skulle nog gå bra. Flickorna grät...jag var fullt koncentrerad på killen i kopplet tills vi kom hem. Tjejerna lugnade sig och satte sig och pratade om annat tills jag pratat klart med matten i telefonen. Sen kramades vi flickorna och jag en lång stund och jag förklarade att antagligen fick han syrebrist av att halsbandet satt åt och när han kräktes fick han inte tillräckligt med luft och svimmade av helt enkelt, för nästan omgående när jag lossade på halsbandet började ju svansen vifta. Sen fick han ligga en stund och hämta sig. Han fattade nog aldrig vad som hände...
Eller var det ett annat anfall av nåt slag men nu har jag uppsikt och vet vad som gäller om det händer igen...så nog fick jag äta upp mina tankar rejält att det inte händer nåt alltid!
Och den andra hanhunden blir utan promenad ikväll, jag lämnar inte den andra ensam nu inte.
Nä, nu ska vi göra kväller.
Ska nog ta in honom till oss inatt.
Godnatt alla.