Feberyra.

Emil har feber.
Fortfarande när jag skriver detta.
Inatt började han yra vid tolvsnåret.
Ansiktet drog ihop sig i skräck och han viftade och skrek: NEJ, NEJ!
Vad han "såg" får jag aldrig veta.
Jag tar honom i famnen, nynnar och försöker lugna.
Öppnar alltandörren.
Vid tvåtiden slätas ansiktsdragen ut och han blir klar i blicken, äntligen.
Jag går runt till hans säng och då börjar han skratta.
- Mammor kan aldrig hoppa i studsmatta!
- Vaddå då frågar jag.
- Då vickar tuttarna upp och ner.
Sen blåser han upp han upp kinderna och släpper med ett leende sakta ut luften.
- Sen kanske det kommer en fis!
Och du dallrar till hundra utan att göra något. Drrrt, skrattar han.
Jag fnittrar och säger:
- Det här skyller jag på febern.
Han kramar mig.