04:42...

...vaknade jag och nu har innebörden av: "känna pulsen slå" fått en annan innebörd för mig.
Jag vaknade kallsvettig och yr.
Jag var så blöt i håret att man kunde tro att jag klivit ur duschen direkt till kudden.
Jag stapplade mig till toa och hulkade bort illamåendet. (läs kräktes)
Virrade tillbaka till sängen. Tveksam om jag skulle lägga mig igen. Reste mig igen. Hämtade ett par böcker.
Snurr, snurr. Suck.
När jag legat o kollat en stund lugnade det ner sig lite.
Knäppte till någonstans i nacken.
Rätt var det är får jag samma känsla som när man gör en kontraströntgen.
Med blixtens hastighet känner jag "något" forsa genom kroppen.
Det högg i hjärttrakten med jämna mellanrum.
Jävlar tänkte jag!
En propp!
Jag till och med hörde hur det brusade i huvudet.
Konstigt nog blev jag aldrig rädd.
Jag som är så jädrars rädd för döden.
Det enda jag tänkte var att Moa som låg bredvid skulle upptäcka mig, borta och livlös.
Efter ca åtta, tio gångers pulserande rundor slutade det.
Yrseln försvann också. Då jag kollade klockan igen var den 05:46.
Nästan en timme hade gått?
Sen blev jag så trött. Innan jag somnade igen minns jag att jag tänkte.
Så här avslappnad skulle man vara jämt.
Mmmm, så kan det va.
Vad det nu var...