En strålande...

...morgon som började med kvitter!
Mosing vaknade på sitt mest strålande humör!
Vi till och med kom iväg till skolan tidigare än vanligt för hon ville dit så fort det gick!
Ja, det är verkligen vändbara vindar som drar fram.
Skönt det, med tanke på "övädret" igår.
Igår kväll när hon somnat låg jag och tittade på hennes nätta ansikte, tog henne i handen. Då suckade hon djupt och ett litet leende anades.
Att DÅ blir det varmt i modershjärtat!
Låg ofta så när barnen var bebisar (vilken förälder gör inte det?)
Man tittar, petar och bara ÄR!
Kan inte få nog av syn och doftintryck från de små miraklerna.
Och så var det igår kväll med...
Plus en massa känslor som måste ikapp.
Hon börjar ju bli en stor ung dam!

Inatt, eller snarare tidigt i morse drömdes det mardröm, eller nåt.
Jag var tillbaka på Torpavägen där jag växte opp.
Någon för mig okänd person var med mig in.
Det var ett ödehus numera. Gamla möbler stod kvar och var täckta av ett tjockt lager med damm och gamla insekter. I trappen ner till Gillestugan hängde en klocka i ett tjockt vitt rep. Kritvitt var det och inte det minsta smutsigt.
Man fick ducka när man gick ner annars hade man fått den i skallen.
Lukten i huset var ålderdomlig. Vi gick där och kikade och pratade. Hur det nu var så blev jag lämnad ensam och innan det sa vi hej då.
Då började klockan i trappen att svänga. Jag sade hej då, en gång till. Då fick den tillräcklig sving och ringde!
Det fanns en "närvarande" där.
Brorsan som varit i garaget kom in och vi stod och pratade om vad "det" kunde vara. Han sade hej då flera gånger. Inget hände.
Jag sa hej då och genast rörde klockan på sig?
Vi gick ut i garaget och fortsatte prata där.
Hans fjärde barn var med och hon satt på en arbetsbänk när vi kom ut dit.
- Pappa? Det var en burk som åkte i golvet när du var borta.
Vi tittade på varandra och jag kunde inte låta bli:-HEJ DÅ sa jag högt.
Då började allting skaka!
Vi sprang ut i solen och det var som huset fått eget liv!
Det lät ungefär som när pannan kokade...Saker föll i backen och det small och skrall!
Vi glodde förskrämda och precis när det såg ut som huset skulle ramla ihop skriker jag HEJ och VÄLKOMMEN!
Som i ett trollslag blev allt stilla. Men vi vände och gick därifrån...
Usch!