Det var precis så tungt och gripande som jag trodde att gå på hans begravnig igår.
Särskilt som 80 procent var ungdomar där och tog ett sista förväl av sin kära kamrat!
För älskad var han denne goa människa.
Som det sades i talet...han hade en förundelig sida att kunna anpassa sig efter vem han talade med.
Så känslig och uppmärksam.
Precis som mor sin.
Mer än andra.
På riktigt.
Jag tror många kände hans närvaro och kunde se och höra honom i henne då hon talade om honom.
Till honom.
De var SÅ tajta.
Och han stöttade varje ord hon sa.
Där och då!
Höll henne om axlarna.
Höll henne uppe.
När sista låten spelades reste hon sig och sa: -Kom nu Hjalle så går vi.
Och så gick hon ut ur kapellet. Hon hade tagit förväl av sin yngste son och tog med hans närvaro ut i solskenet.......
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
5 kommentarer:
Så fint o så sorgligt ......
Hur kan man klara av att mista ett barn ?????
Kram på dig !
Jag vet inte hur man klarar det.
Det är så fel!
Men hon känner hans närvaro.
Jag skrev lite konstigt på slutet känner jag.
Hon tog förväl av hans kropp där i kapellet och tog med hans själ därifrån. Ut i strålande sol...
Jag förstod precis vad du menade ..... jag tror aldrig man går ensam efter att ha förlorat en så nära alldeles för tidigt.
Men det måste kännas förtvivlat =( Hoppas man slipper vara med om nå't sån't !!
Kram !
Lärde känna Hjalmar under en sommar för tio år sedan. Vi tappade sedan kontakten och jag fick nu igår se att han gick bort i leukemi 2009. Har svårt att tackla att denne underbare kille är borta. Ångrar bara så djupt att jag inte försökte få kontakt med honom igen.
Kommer alltid älska dig Hjalle.
Anders: Så ledsamt å höra att du fick veta det såhär på en "sketen" blogg:(... Han var verkligen en fantastisk kille och min sista bild av honom är när jag precis kom från Eksjö lasarett och hade hälsat på hans mor där. Jag kom vid Maxi i Vetlanda och han kom med deras två hundar och gick över övergånsstället där och vinkade o log så glatt som bara han gjorde....och inte en enda gång sedan dess har jag passerat där utan att se honom framför mig den där dagen, bara ett litet kort tag innan han själv fick veta att han var sjuk... Kram.
Skicka en kommentar