Maktlöshet...

...och frågor utan svar.
Åkte till en kär vän. Hon ligger inne med en infektion i sin redan härjade lilla kropp.
Själen är desto större.
Varannat hjärtslag är för henne!
Vi har pratat, skrattat, gråtit, svurit, undrat.
Timmarna rasade undan och mot min vilja åkte jag hem.
Hon kämpar varje dag med sitt. Metastaser i mage och tarm. Skelettcancer i bröstbenet. HAR haft vid levern också men det är borta. Bröstcancer. Opererad. Har MS. Dessutom har hennes älskade son fått leukemi och ligger i Linköping och kämpar med cellgifter. Som om de inte har nog? Ena dagen hemma, andra dagen inlagd. Allt har gått otroligt snabbt. Och hon som precis kommit hem på "permis". Och nu får de inte ses under hans behandling för infektionsrisken. Bördan är väldigt tung och hon undrar hur hon ska få styrkan att stärka honom som han gjort med henne!?
Jag blir så ledsen. Dessa underbara människor!
Det är konstigt och orättvist. Man har stött på folk som "medvetet" förstör sin kropp med diverse droger eller annat. De får vara glada om de slutar i tid innan kroppen tar skada.
Man har också sett personer som missbrukat alkohol i 20 år men inte fått de minsta skador.
Vad är det för rättvisa då? Det är inget jag önskar någon det här men hoppas DU förstår vad jag menar.
Grabben här ifråga har inte ens genomgått en enda penicilinkur i sitt unga liv (24) men drabbas av denna förhatliga sjukdom!
Den slår obarmhärtigt till vart som helst!
Spelar ingen roll om man är renlevnads människa eller ej!
De där jädra cellerna ligger bara och väntar på att få börja gro verkar det som.
Alla har dom!
Och det verkar vara slumpen vem som ska drabbas.
Men det verkar så grymt och bisarrt att han också skulle drabbas, de har ett helvete ändå!
De behövde inte det här också!
Jag skulle helst av allt vilja åka ut i en ödemark och bara vråla ur mig sorgen jag känner just nu!