Julaftonskvällen är här.

Mycket mat.
Tända ljus.
Julklappar.
GLADA BARN.
Nöjda föräldrar.
Precis så.
Nu sover de små.
Jag sitter här och känner mig lite vemodig.
Tänker återigen på människor jag saknar och skulle vilja träffa igen.
Det finns en i "reservatet" i Jkpg som mitt hjärta saknar.
En annan väldigt långt bort.
Ytterligare några som bor närmare.
Systern från Strängnäs. De som tillhör där.
Farmor.
Tänker överhuvudtaget på alla de människor som lämnat ett avtryck inom mig och som jag aldrig kanske kommer att återse!
Det vet man ju inget om!
Det är vemod.
Det kommer över mig ibland.
Hur snabbt allt kan ändras...
Det är såna här kvällar sådant kommer fram.
Efter såna här dagar då jag haft det så bra.
Det är som att det måste bli jämnt på vågen igen?
Att man inte ska ta allt för givet.
Vad vet vi om morgondagen?
Det är NU vi lever.
Denna sekunden.
Inget närmar sig så fort som framtiden!
Om jag låter sorgsen så är det så.
Jag är inte rädd för den känslan.
Det hade varit värre att inte kunna känna den.
För det knyter ihop allt.
Som gör att man vet att det man känner är rätt och riktigt!
Hänger ni med?

Det finns en räddning
en enda
för den trötta själen:
Kärleken till en annan människa.

Ty vad är kärleken till en annan,
än detta att den älskade gör sin älskades
innersta själ till sin egen
och bådas föreställningar sammanfaller.

-Jose´Ortega Y Gasset.


God natt.
Var rädda om varandra.