Vid infarten vid NEJS...(Klick en verklig katastrof samma dag)

...i Kvillsfors...natten var kolsvart och på himmelen utspelade sig följande:
Vi var en stor grupp människor som stod och tittade snett förbi huset (mittemot Nejs) mot skogen i backen på 47an.
Ett surrande ljud som trängde igenom allt, gjorde natten skrämmande!
Plötsligt kommer tre enorma stjärnfall från samma håll och jämnsides från höger (från oss sett.)
Och där de precis passerat bildas som ett osynligt rum på himmelen där olika former av skimrande skapelser av någon slag bildas och dras ihop till en stor skrämmande "mojäng" som slutligen kompletteras av att det kommer fem stjärfall till! Marken skakade.

Vi får panik då saken på himmeln till slut blir stilla och surrandet plötsligt tvärtystnar.
Marken blir stilla.
Det var som om det förebådade vad som komma skulle.
Jag började springa mot huset för att ta mig in, gömma mig men någon slet tag i mig och drog mig ut på vägen och in slyn o skogen.
Då bröt helvetet ut bakom oss och där vi stått fanns bara ett ljus så starkt att det inte gick att se om det fanns något annat av samhället kvar. Allt vara bara ett kallt illvitt sken cirka tio meter högt och över det: Svart, inga konturer av hustak eller träd. Bara tomt svart universum!

Skräcken var massiv och tog andar ur oss.
När vi sprungit i en evighet kom vi in i på en gata i ett främmande samhälle och alla sprang till samma låga hyreshus. Alla fönster var fördragna inga lampor var tända, inga gatljus.
Vi tog oss in i källaren.
Där stod en kille/tjej med en stor svart schäfer och utan ett ord visade hon oss till en lägenhet en våning upp.
Därinne fick man en känsla av att tiden stod still.
Som om tiden upphörde. Hur jag kunde veta det? Det var mer en känsla...
Inga ljud hördes heller därinne. Jag såg någon slå i en bordskant och en mugg åkte ned på golvet.
Bara tystnad.

Till slut blev det bara för mycket för mig och jag kastade mig ut därifrån. De tre trappstegen ut gav ett sådant eko i trapphuset att det lät som dt skulle klappra där för evig!
Jag hittade en bil och lyckades på något vis ta mig till Pauliström där intet liv syntes till, allt låg i mörker men såg orört ut. Jag var tvungen att hitta en bättre bil och snodde en Jeep som stod där. Den visade sig tillhöra B.P och han kom ut helt rasande och skrek efter mig. Jag vevade ner rutan och ropade att jag behövde ha den för det var något jag skulle stoppa.

Helt plötsligt var jag i ett kärrliknande område utanför Alseda mot Karlstorp.
Där fick jag till slut lämna Jeepen och fortsätta till fots. Bakom mig närmade sig det vita ljuset som en vägg i flera hundra km/ tim.
Ett brusande som till slut blev samma surr som i början närmade sig tillsammans med den vita väggen.

Jag rundade en stor sten och stod utan förvarning utanför en liten stuga och jag visste att därinne skulle jag äntligen vara trygg.
När jag öppnade dörren...vaknade jag! Då var klockan tio i sex imorse......................