Latmasken värker...

...i ryggen!
Efter att ha legat i feber tisdag och onsdag och en liten släng igårkväll känner jag att det är hög tid att komma igång igen. Fast det tycks ta en farslig tid att repa sig, hm, kan det ha med åldern att göra? Bara jag rör mig rinner svetten! Och musklerna skriker NEJ!
Och efter att ha varit med Emil till tandläkaren tidigt i morse fick jag gå å lägga mig och sov i tre timmar!
Men nu i skrivande stund är jag så rastlös och det är ju ett gott tecken:)
Blir en mjukstart på jobbet imorgon på sex timmar.

Sorgligt att se hur folk på andra bloggar hoppar på varandra och sedan inte har en aning om vad de gjort för fel?
Många gånger vill man ju bara "gå in och ruska om dom" men det får vara. Kanske är det ett sätt att få upp läsarsiffrorna?
Fast å andra sidan, vad vet jag som bara skriver om vardagliga rätt obetydliga saker?
Jag slänger mig inte med fina ord eller djupa, underfundiga texter som kan skapa debatt.
Vill inte försöka sätta någon på pottkanten och ifrågasätta andras åsikter.
Varför inte då?
Men hallå det ser ni väl?!
Jag är ju bara en vanlig, medelålders kärring som slutat grubbla och försöka ändra på världen.
Även om jag som de flesta nog tycker att det mesta här bland oss dödliga människor är både orättvist och grymt!
Jag ser allt vad som är, finns och sker i världen.
Jag bidrar med det lilla i form av gåvor då och då, men känner oftast att det aldrig är nog.
Vad mer kan jag göra?

Annat hade det varit när jag var i 20-25årsåldern.
Då jädrars hade jag nog rört upp ett å annat för att göra min bestämda åsikt om allt, hörd!
Nu sitter jag här nöjd och belåten på det breda ars..t och tar det mesta med ro.
Det viktigaste i mitt liv har jag här, det är min värld!
Jag älskar inte min röst som förr om ni förstår vad jag menar.
I det stora är jag ju betydelselös och otillräcklig.
Här hemma vet jag att jag är behövd och älskad.
Det finns inte så mycket annat som betyder något.
Mina nära kära, vänner och den vardagliga tryggheten.