Feberfri...

...idag.
Men har å andra sidan en skalle som smällvärker!
Eller rättare sagt ett ansikte som gör det.
Andfådd. Som lite håll i bröstet.
Men så är det och det är på bättringsvägen nu, tack o lov.

Tack o lov var det igår också!
Harry våran gosekatt, försvann!
Han som aldrig brukar va längre bort än att det bara rasslar till så står han vid dörren då man ropar på honom.
Han gick ut samtidigt som A när han hämtade tidningen och blev kvar ute då han åkte till jobbet också.

Strax innan tio tog jag mig upp och gick för att ta in honom, visste att han gått ut på morgonen och skämdes lite för att ha sovit så länge. Vet ju att katterna helst inte gör mer än sina behov och vill in snarast igen sedan.
Men ingen Harry kom när vi ropade och efter ett par timmar tvingade jag på mig kläder fast kroppen värkte men oron var starkare och gick ut. Gick runt kvarteret och bara väntade på att få se röda kattussar eftersom vi observerat rävspår strax intill hans.
Var bombsäker på att han blivit tagen av den! Men inga spår någonstans...
barnen var knäckta, jag var knäckt och önskade bara att bilderna jag hade i huvudet inte stämde överens med verkligheten utan att det gått snabbt och smärtfritt till om han nu måste vara borta.

Vid lunchtid kom min älskade A hem en snabbis och tog den enda rundan jag inte gått och han o barnen fick höra ett jamande!
DET VAR Harry!
Han satt instängd i en grannbod och A helt enkelt bröt upp dörren (Som han fixade till någolunda efteråt) så Moa kunde gå in å hämta honom eftersom han var för skärrad för att tordas komma fram.
Han var stel och uppfluffad i pälsen som de blir då de fryser. Som fåglar burrar upp sig.
Stackarn!

Det var raka vägen in till matskålen och vattnet och sen ville han ut igen:)
Fast då bara för att göra sina behov.
Ni må tro att han sov gott sen och jag med:)!

När jag senare såg grannen komma hem ringde jag dit och förklarade vad som hänt och som tur var förstod hon, så det var ingen fara med det.