R.I.P...

...Benny fick somna in igår.
Det var/är tungt...

A och jag åkte till djursjukhuset. Vi möttes där.
Allt var lugnt.
Han reagerade inte det minsta när han fick sprutan.
Det enda som var lite otäckt var ett par sekunder då hans kropp blev stel och böjd i en båge.
Men så blev han ju trött väldigt snabbt och vi lade honom försiktigt på sidan. Hans huvud låg i min hand och jag pussade och klappade honom. Viskade att jag älskade honom.
Åh, vad tungt det var!

Beslutet för mig berodde till stor del på cancern på örat det irriterade honom väldigt och blödde ofta, men mest just nu av att han blev bortkörd av de andra två katterna här hemma. Och att stänga in honom i ett rum för att få vara ifred var otänkbart!
Han som alltid bossat här hemma och varit "chef" var plötsligt en som de jagade bort från de sovplatser han alltid haft ex. Gick han förbi någon av dom kunde de jaga bort honom, vad till synes mig, helt utan anledning.
Nej, det var inte roligt att se hur han sprang eller backade under soffa eller säng. Undergiven.

Tyvärr är det ju djurens lag att jaga bort gamla och sjuka.
Här var det väldigt uppenbart!
Veterinären höll med om att så skulle han ju inte behöva ha det.
Och förresten sov han ju praktiskt taget dygnet runt.
Lite bättre blev han dock då jag fasade ut och slutade med kortisonet.
Han blev mindre svullen i kroppen och i söndags lekte han till och med i ca en halvminut!
Käre gamle Benny, det är redan tomt!
Nu kommer han inte längre upphoppandes i sängen när vi lagt oss.
Hoppar inte upp och säger: Hej, här är jag.
DET ÄR SÅ TOMT!