Kämpe.

Igår kväll när lugnet lagt sig och bara Andreas satt vid tvn bröts plötsligt tystnaden utanför. Det ljudet går genom märg och ben. NU vet vi varför Jörgen är full av sårskorpor överallt. Ömmar och faktiskt säger ifrån muntligt när man rör vid dom. Det är många gånger vi tagit dom för fästingar. Och när man delar på hans täta "man" ser man att det är ärr eller skorpor. Det är en stor vad vi tror, ej kastrerad hankatt, som är här och ställer till oreda! En långhårig stor sak är det. Han flög på Jörgen så de rullade som bollar mellan min bil och bussen. Och detta ljud! Andreas svor och sprang ut i bara kallingarna, grep tag i en kratta och satte efter dom. Bara väntade på att det skulle skramla till och han slog på näsan i beckmörkret!
Då kommer stackars Harry som en oljad blixt ca 5 cm hög från backen till öronspetsarna från gamla vedboden och mellan mina ben och raka vägen upp under Moas säng. Tack gode att det inte var han som fick rivalsmörj, då hade han väl aldrig gått ut mer. Det tog en halvtimme innan han kom fram som det var nu!
Jörgen slet sig och A fortsatte efter "fulingen". Naturligtvis slog han den inte men skrämde honom rejält då krattan slog i backen och i skottkärran och släpkärran som stod där! Visst har vi många katter här, vi och våra grannar men han ( långhåringen) är den som är ettrigast och på dom som sjutton här! De andra håller sig sams för det mesta. Men det är ju så det är, tyvärr. Men man blir förtretad då det är dom som är minst slagsmålsbenägna som får spö! Och gamla Benny kom inte in på flera timmar sen fast vi ropade och våra katter kommer nästan omgående då man gör det annars. Skönt att Harry också är van vid inkallning sen tidigare:).