Kärlek!

Moa och Pollux.

Lång onsdag.

Klev upp tre.
Alla fyra satt i bussen runt halv fyra.
Fint påsklov barnen har?
Var man riktigt klok? Ge sig upp så tidigt när man är ledig?
Jo, det kan man.
Är det inte rally, så något annat.
Man tar tillfällena att vara tillsammans när det går.
Cirkus halv åtta var vi framme i Köping, i en annan del av Sverige.
Där gjorde A vad han skulle. Sen blev det en stunds väntan.
Sen konstaterades med killarna där att för å slippa återvända en annnan dag skulle allt fixas samma dag där och då.
Det som skulle göras.
Toppen.
Snabbfikan hos morsan blev till både mat och fika. Mmmm.
Sen vid femtiden (em) var det klart i Köping det som skulle.
Ett strålande jobb!
Kvart i tio igårkväll landade vi här hemma.
Då hade barnen inte sovit en sekund sen vi klev upp på morgonen.
Helt otroligt.
Ridå blev det däremot så fort vi klev innanför dörren så det blev en kort procerur och sen i säng. Tror Emils huvud inte ens hann landa förrns han sov.
Moa gosade ner sig bredvid mig, lite febrig och förkyld och somnade efter en stunds viskande hon med.
Tack Fyrbacken.
Tack Ferrita.

Inte glömt...

7 April är en speciell dag.
I mitt hjärta.
Alltid...

Talking to the man in the moon...

Mitt tusende inlägg sen starten i mars förra året får bli gubben i månen.
Varför vet bara jag;)

Helt kort...

...en bra dag.
Inga känningar av "blodomloppet! mer;)
Det klarar jag mig utan.
Så äcklig känsla.
Hjärtat slår.
Det märks ju inte i regel.
Ska inte det.
Men när det ändrar rytm eller annat är en så underlig feeling.
Medvetenheten om det.
En aning stressande kan jag tala om.
Fast nu får jag bida tiden och hia mig till den femtonde.( ultraljud av hjärtat)
Inte grubbla.
Otur att få yrseln som jag gjorde inatt.
Plus det andra.
Trodde det hängde ihop.
Men jag vet inte.
"Hypot" tittade fram;)
Bort med det.
Imorgon blir det fullt upp.
Vet inte om eller när jag kan titta in här.
Natti.
Ses när vi ses...

Tur att det bara var ett bi!

För hade det varit en geting hade jag antingen sprungit hem eller slagit till den så hårt att Emil dragit i backen hahaha!
Det lilla gulliga biet såg jag redan i kameran. Den satte sig på Emils hjälm.
Jag bad Emil stå stilla där och när jag traskade förbi, utan att han märkte det svepte jag bort biet.
Sen fortsatte vi neråt ån lugnt och stilla...

04:42...

...vaknade jag och nu har innebörden av: "känna pulsen slå" fått en annan innebörd för mig.
Jag vaknade kallsvettig och yr.
Jag var så blöt i håret att man kunde tro att jag klivit ur duschen direkt till kudden.
Jag stapplade mig till toa och hulkade bort illamåendet. (läs kräktes)
Virrade tillbaka till sängen. Tveksam om jag skulle lägga mig igen. Reste mig igen. Hämtade ett par böcker.
Snurr, snurr. Suck.
När jag legat o kollat en stund lugnade det ner sig lite.
Knäppte till någonstans i nacken.
Rätt var det är får jag samma känsla som när man gör en kontraströntgen.
Med blixtens hastighet känner jag "något" forsa genom kroppen.
Det högg i hjärttrakten med jämna mellanrum.
Jävlar tänkte jag!
En propp!
Jag till och med hörde hur det brusade i huvudet.
Konstigt nog blev jag aldrig rädd.
Jag som är så jädrars rädd för döden.
Det enda jag tänkte var att Moa som låg bredvid skulle upptäcka mig, borta och livlös.
Efter ca åtta, tio gångers pulserande rundor slutade det.
Yrseln försvann också. Då jag kollade klockan igen var den 05:46.
Nästan en timme hade gått?
Sen blev jag så trött. Innan jag somnade igen minns jag att jag tänkte.
Så här avslappnad skulle man vara jämt.
Mmmm, så kan det va.
Vad det nu var...