Varför...

...ska jag få vara med om såna här märkliga saker jämt?
Eller det kanske bara är jag som tycker?

För en dryg timme sedan var jag på väg hem från Pauliström.
När jag kom till platsen där jag körde på en älgkalv (20 sept)
får jag se en kalv stå precis där olyckan skedde och "vet" att det är syskonet till den.
Bredvid den i kanten på EXAKT den fläcken där den dog ligger vad det var jag trodde först, älgkon.
Den reser på sig och lukar bredvid kalven ett stycke innan de båda viker ner vidare ner mot skogen.
Jag blir lite ställd då helljuset som pekar lite konstigt lysa rakt på vad jag trodde var kon och får se att den hade horn?!
Kanske var hon där i närheten?

Det var mäktiga känslor att se dessa älgar på det här sättet. PRECIS där olyckan hände!
Att den låg där och se den lilla stå bredvid.
(Jag passerade igen nyligen på väg tillbaka hit igen och såg den nedluggna platsen...)
Som om jag inte mådde dåligt av det redan innan.
De väntar alltså fortfarande på att den andra ska komma tillbaka......
Och det är mitt fel!