Vill ingenting...

...orkar inte heller för den delen.
De senaste dagarna har mest innehållit tårar, feber, halsont med hosta och kilovis med snor!
Så mycket förtvivlan som det bara kan bli då en ung människa rycks bort går inte att sätta ord på och tankarna går ju till alla dem som stod honom närmast.
De som var där...
Det håller samhällena i ett hårt grepp!
Samtidigt har jag sällan skådat en sådan sammanhållning och värme som råder nu!
Hoppas att de som lider hårdast känner av det och låter sig inneslutas i det.
Jag kan ju inte föreställa mig hur det är att mista sitt barn, syskon osv även om flera unga försvunnit i min vänskapskrets under årens lopp.
Naturligtvis bubblar minnena upp inom en och blandas med chocken vi alla fick i lördags natt då våran förman gick runt och bad oss stanna maskinerna för information i lunchrummet.
Redan innan vi gick in gick kalla kårar genom oss och en av arbetskamraterna utbrast lågmält att måtte det inte ha hänt något i Kvillsfors!
Jag stod som ett fån en kort sekund innan jag kom på vad hon kunde tänkas mena.
Och i samma stund hon nämnde den där förbannade badtunnan visste jag att det var det det handlade om och strupen snörptes ihop som ett ihopknycklat papper!
Och tänk att behöva berätta det våran förman gjorde...det alla förmän behövde göra...
Jag vet inte om jag behöver säga mer om det här?
Vet inte om jag kan heller...eller vill.
Det är så fruktansvärt.
Vet inte ens hur jag ska avsluta det här innlägget.
Så mycket vill ut men kan inte sägas i ord...........................