Tisdag snart slut.

Dagarna går så fort, så fort.
Snart har den här ledigheten gått till historien.

Idag har jag kollat en massa bilder igen, sorterat och kastat, skrattat och sörjt.
Sorg över kära som ej finns längre, skrattat åt glada minnen av dom.
Man får ju försöka att plocka fram det roliga med dom när hjärtat saknar.
Inte bara känna saknad...
Det är inte så lätt i sin ensamhet.
Bäst är det ju att ha nån/ några att prata med dom om!
Dela minnen.

Fast jag kan nog känna att man skulle tagit sig mer tid, som i farmors fall, som en gång sade att hon skulle vilja skriva ned sina minnen om hur det var förr.
Hur lätt hade det inte varit att ta med sig en bandspelare och pratat med henne som vanligt?
Hon levde ju verkligen upp då man frågade och minnet var det ju inget fel på så det hade lätt kunnat bli flera timmars prat.
Då hade jag ju kunnat hjälpa henne....så dags nu:(.
Jag hade det allt i tanken då också men det blev bara inte.
Och mitt minne är verkligen inte så bra som hennes var, så inte kan jag göra det nu heller.

Men det var verkligen intressant då hon berättade, detaljerat och inlevelserikt.
Min kära lilla goa farmor........