En mamma skulle...

...åka till bandyträningen för att ge sin son slitoslängglasögonen som han glömt.
Där på Tjustkulle i Vetlanda vimlade planen av hur många spelare som helst och hur hon än kollade såg hon varken sonen, dottern eller maken som är där som tränare/ alltiallo.
Mamman fick fråga en annan bandymamma om hon såg dom.
Jodå, där borta var dom.
Mamman knatade dit och stötte på sin syster som var där med sina små för att kolla läget på planen.
Det blev många glada skratt med henne.
Sonen ratade glasögonen. Hade sina gamla från året innan.
For som ett jehu på isen.
Rätt var det var kom ett stilla regn och sonen gav mamman glasögonen för han såg inget för alla regndroppar på dom. Åkte hellre utan.
Mamman o systern satt i ett bås med bänkvärme minsannn.
Lyxigt värre.
Fick sällskap av en flicka som ramlat hårt på isen. Lite ledsen.
Men med värmen i baken och två "fåniga" tanters sällskap blev hon strax gladare.
Efter en stund kommer en liten grabb fram o berättar att det är Vattenpaus.
- Ska inte du dricka undrar mamman?
- Nä, sa killen o for iväg.
Flickan på bänken undrar vem pojken var och mamman svarar att hon har ingen aning.
Systern tittar förvånat på henne och utbrister: Det var ju DIN SON!
Mamman blir blodröd i ansiktet av skam!
- Nähä, var det!?
Där satt hon sen en stund med glasögonen i handen o kände sig som dummast i världen!
Lite bättre mådde hon när hon kom på att det FAKTISKT inte är så lätt att se vem det är innanför gallret på hjälmen;).
Och att en människa som man är van att se i glasögon är utan helt plötsligt!
Hon visste innerst inne attt det var en klen ursäkt men det var den enda hon hade så den fick duga!
För hellre det än att erkänna att man är totalt genomvimsig!
Eller att det är dags för henne att kolla SIN syn?