Efter tiotimmarsnatten...

...på jobbet var jag som vanligt en zombie när jag åkte hem de dryga två milen.
Kommer hem och gör det nödvändigaste och faller i djup dvala innan huvudet ens nått kudden.
Kl 8:50 drar något över kinden och ett leende ljust huvud säger: -Hallå mamma, ser du mig?
Jag ska inte säga vad jag tänkte!
Vad jag sa var betydligt snällare.
- Försvinn! Du vet ju att jag jobbar natt! Då kommer man inte in och väcker mig vid den här tiden om det inte brinner eller är krig!
När jag vänder mig om ligger A där och jag muttrar på.
- Väck din farsa istället!
Vill du något förresten?
- Jag bara undrar om jag får gå till, Xxxxx.
- Gå å lägg dig, de är inte vakna och leksugna än...
Sen minns jag inte mer. Blackout!
Fem minuter senare vaknar jag med ett ryck så jag nästan ramlar ur sängen.
Sen go vänner, SEN har det fortsatt så. Var femte minut.
Kroppen fick väl någon fix idé.
Sova, vakna, sova, vakna, sova, vakna...
Tjugo i tolv klev jag upp och nu sitter jag här trots det, pigg å glad tänka sig?! Tro inte så hårt på det. Ett ord "fel" och jag blir förmodligen en skvätt på väggen, hahahahaha.
Nu är det ju bara ett tolvtimmarspass kvar som börjar 18, å sen är det ju frivecka.
Det ska nog gå bra. Och sen kommer mina inlägg att bli gladare igen:)
Nu ska jag ut och sätta mig i solen igen. Får passa på. Molnen börjar torna upp sig...have a nice sunday.
Ska tillägga att det ljushåriga barnet och jag nyss kramade om varandra. Hög mysfaktor och han med glimten i ögat då jag åter sa att:- Du får inte väcka mig så där.
- Men mamma, STORT LEENDE. Du har sagt det. Tjatmoster...
Det är min grabb det.