Söndag igen.

Vaknade med vemod inom mig.
Hade drömt om alla små hus och gårdar som bara står och förfaller i skogarna och utmed skogsvägarna...
-Det är ju bara hus, säger en del.
-Det är historia, säger jag.
Hur som helst så får gamla ödegårdar och torp mitt hjärta att klappa lite hårdare.
Lusten att gå in och titta är så stor.
Se hur köken ser ut. Listerna, bänkarna, dörrarna, golven. Skrymslen och vrår.
Se märken och diverse skador, föreställer mig hur de blivit till.
Hur det har slitits och nötts.
Se hur trädgården ser ut. Var de haft sina "odlingar".
Oftast är det borta sen länge men om man tittar riktigt noga hittar man alltid några spår.
Likadant utanför trädgårdsgränsen kan man hitta något.
Ibland en knappt skönjbar stig. Vart leder den? Osv.
Jag hittade ju mitt drömställe för inte så länge sedan.
Men när jag kom dit andra gången var de blivande ägarna där och mätte och kikade.
Hoppas de inte "förstör" det, kände jag då. Renoverar bort.
Jag fick gå in och titta när de va där och det är nästan så jag ångrar att jag gjorde det.
Huset var jag! Så rätt för mig!
Jag föll handlöst för husets atmosfär.
Jaja, det VAR då.
Fast när man drömt och vaknar så här, så kommer en del upp.