Tutardag...

...ja, tjutit har jag gjort en hel del idag och ändå har jag inte varit ett dugg ledsen!
Det började på förmiddagen med ett program som hette Miracle workers.
Där var det en kille som sedan elva års ålder varit blind efter en virussjukdom i ögonen, (tror jag att det var) 22 år sammanlagt i mörker alltså.
Har under denna tid både gift sig och skaffat barn och levt ett bra men något begränsat liv som han sade själv.
Nu visade det sig att det skulle kunna gå att lösa sig med transpl. av stamceller och en ny vad det nu var...
En donator var hans syster som riskerade att mista synen i sin tur, men var villig att försöka för broderns skull. Man tog från ett öga.
Stamcellsbytet gick bra och cellerna växte men för mycket ärrvävnad fanns kvar trots avskalning och han förblev blind, tyvärr.
Men så kom en ny chans i form av en hornhinna från en tonåring.
Det blev operation igen och den här gången lyckades det och han fick för första gången se sin fru och sina älskade barn.
DÅ tjöt jag första gången!
I samma program handlade det också om en kvinna som inte hade något brosk kvar mellan sina ryggkotor och levde med en olidlig smärta, sittandes i rullstol.
I kort så fick hon titandisker inopererade i ryggen och kunde åter gå och röra sig utan smärta och öppnade en blomsteraffär.
Då var det dags att "tuta" igen:)...

När Moa kommit hem tittade vi på en kvinna i ett annat program som födde barn och DET är ju något som påvrkar djupt.
När hon skrek i lustgasmasken hörde jag mig själv på något, vis när jag var i den sitsen och så tutade jag igen...och tog i när hon gjorde det;)!
Och så kom barnet och jag bara tutade på!

Vidare läste jag för en stund sedan en artikel om MJs barn, Paris och Prince som tog emot sin fars pris, en Grammis för sin musikaliska livsgärning.
Såg de små liven på bilden och tog in deras smärta och saknad.
OCH SÅ tjöt jag igen...fast då var jag faktiskt ledsen.
Stackars barn...
Vad går de inte igenom?