R.I.P...

...Benny fick somna in igår.
Det var/är tungt...

A och jag åkte till djursjukhuset. Vi möttes där.
Allt var lugnt.
Han reagerade inte det minsta när han fick sprutan.
Det enda som var lite otäckt var ett par sekunder då hans kropp blev stel och böjd i en båge.
Men så blev han ju trött väldigt snabbt och vi lade honom försiktigt på sidan. Hans huvud låg i min hand och jag pussade och klappade honom. Viskade att jag älskade honom.
Åh, vad tungt det var!

Beslutet för mig berodde till stor del på cancern på örat det irriterade honom väldigt och blödde ofta, men mest just nu av att han blev bortkörd av de andra två katterna här hemma. Och att stänga in honom i ett rum för att få vara ifred var otänkbart!
Han som alltid bossat här hemma och varit "chef" var plötsligt en som de jagade bort från de sovplatser han alltid haft ex. Gick han förbi någon av dom kunde de jaga bort honom, vad till synes mig, helt utan anledning.
Nej, det var inte roligt att se hur han sprang eller backade under soffa eller säng. Undergiven.

Tyvärr är det ju djurens lag att jaga bort gamla och sjuka.
Här var det väldigt uppenbart!
Veterinären höll med om att så skulle han ju inte behöva ha det.
Och förresten sov han ju praktiskt taget dygnet runt.
Lite bättre blev han dock då jag fasade ut och slutade med kortisonet.
Han blev mindre svullen i kroppen och i söndags lekte han till och med i ca en halvminut!
Käre gamle Benny, det är redan tomt!
Nu kommer han inte längre upphoppandes i sängen när vi lagt oss.
Hoppar inte upp och säger: Hej, här är jag.
DET ÄR SÅ TOMT!

Ska man sluta bry sig om sina medmänniskor...

...bara för man inte står på så god fot med en del?
Jag fick höra idag att jag inte ska bry mig.

Så här var det: jag skulle göra en ( som jag inte står på god fot med ibland) uppmärksam på en sak och frågade i samma veva om denne var sjuk då det inte var skottat vid huset på ett tag.
Vaddå? Jo, jag menar denne kunde ju faktiskt ligga svårt sjuk, man vet ju aldrig?
Inte mer med det?

Och nu fick jag höra av en annan att jag inte ska bry mig!
Gör man så?
Skulle jag gjort så?
Kanske.
Men det är inte jag.
Det är väl klart att man bryr sig...eller?

Det krafsade på alltandörren inatt...

...och jag undrade om vi verkligen inte släppt in alla katter?
Jag masade mig opp och låste upp dörrn och öppnade.

Men det tog emot, kunde bara öppna fem, sex cm sådär.
Jag vinklade upp persiennerna så jag skulle se nedåt men jag såg inget så jag puttade till lite hårdare och fick upp den så pass att jag som vid det laget fått lite bättre mörkerseende fick se något som var betydligt större än en katt i dörrspringan!
Jädrar vad skrajj jag blev!
Med en smäll for dörrn igen och genom fönstret såg jag hur ett RÅDJUR skuttade iväg genom snön!
Att den inte reagerade när jag puttade på den då?

På morgonen såg jag att den skrapat fram murgrönan jag satte ut för några år sedan.
Stackars liten.
För mig får den gärna skrapa fram hela trädgården och mumsa, bara den inte stoppar i sig något den far illa av...

En liten undran...

...HUR tänkte man när man döpte en barnklädesaffär till BELSEBUB?

Tack för att ni finns...

...Familj, Vänner och Trogna Läsare!

Saknar alla på Fyrbacken...

Foto: Owe Lundgren

...vill krama om...

Okej, nu tar jag...

...å försvinner härifrån ett tag... .

Stenknäck...

Näe hörrni...

...jag har fastnat.
Trodde jag skulle komma igång igen men det blir trögare o trögare att skriva.
Sorry..........................

Snön...

...fortsätter falla.
Stilla.
Just nu i varje fall.
"Skottarna" har fullt upp.
Min rygg tog lite stryk när jag röjde vid postlådan i morse.
Han med plogen hade vänt ordentligt på bladet och det var väldigt packat där.
Svintungt.
Tur det inte är blötsnö då!
Tog lite runt fåglarnas matplats o där min bil brukar stå men sen var det stopp.
A, lovade ta resten när han kom hem efter bandyträningen.
Emil har också hjälpt till så det är inte SÅ mycket kvar för honom.
Skönt att det inte är kallt...............

Maktskifte pågår...

Fotot taget genom fönstret igår.

...det lutar åt att det är Jörgen som blir den nya herren i huset efter Benny.

Fler små sötnosar...

Rätt va de é är dom bara där och försvinner lika snabbt.
Stjärtmesarna.
Här i sällskap med en Blåmes.
Visst é dom söta?! PS. KLICKA PÅ BILDEN.

Tutardag...

...ja, tjutit har jag gjort en hel del idag och ändå har jag inte varit ett dugg ledsen!
Det började på förmiddagen med ett program som hette Miracle workers.
Där var det en kille som sedan elva års ålder varit blind efter en virussjukdom i ögonen, (tror jag att det var) 22 år sammanlagt i mörker alltså.
Har under denna tid både gift sig och skaffat barn och levt ett bra men något begränsat liv som han sade själv.
Nu visade det sig att det skulle kunna gå att lösa sig med transpl. av stamceller och en ny vad det nu var...
En donator var hans syster som riskerade att mista synen i sin tur, men var villig att försöka för broderns skull. Man tog från ett öga.
Stamcellsbytet gick bra och cellerna växte men för mycket ärrvävnad fanns kvar trots avskalning och han förblev blind, tyvärr.
Men så kom en ny chans i form av en hornhinna från en tonåring.
Det blev operation igen och den här gången lyckades det och han fick för första gången se sin fru och sina älskade barn.
DÅ tjöt jag första gången!
I samma program handlade det också om en kvinna som inte hade något brosk kvar mellan sina ryggkotor och levde med en olidlig smärta, sittandes i rullstol.
I kort så fick hon titandisker inopererade i ryggen och kunde åter gå och röra sig utan smärta och öppnade en blomsteraffär.
Då var det dags att "tuta" igen:)...

När Moa kommit hem tittade vi på en kvinna i ett annat program som födde barn och DET är ju något som påvrkar djupt.
När hon skrek i lustgasmasken hörde jag mig själv på något, vis när jag var i den sitsen och så tutade jag igen...och tog i när hon gjorde det;)!
Och så kom barnet och jag bara tutade på!

Vidare läste jag för en stund sedan en artikel om MJs barn, Paris och Prince som tog emot sin fars pris, en Grammis för sin musikaliska livsgärning.
Såg de små liven på bilden och tog in deras smärta och saknad.
OCH SÅ tjöt jag igen...fast då var jag faktiskt ledsen.
Stackars barn...
Vad går de inte igenom?

Mest bergsfinkar, men hur många totalt på bilden?