
God morgon då!

Foto: Linda Friman.Den här vackra damen träffade vi i slutet på våran en och en halv timmespromenad. En fin avslutning! Hon heter Randa och är 2 år.
Vilken känsla det är att vara ute nu! Önskar att alla finge uppleva det...och förstår att uppskatta ljuden, dofterna, ljuset. Lägger man ihop de intrycken och verkligen KÄNNER dem så uppstår det jag talar om. Lycka och harmoni...otvång och lugn. Även när jag var liten och vi bodde i Kvillsfors så tog jag mina strövtåg för mig själv. Kunde gå i vad jag tyckte var timtal, ensam i skogen...(Men gå in ensam på en mack tex, var tortyr för mig, även långt upp i tonåren.) Samma känsla av lugn fann jag i Hessdalen i September 97, vi var där ett gäng från Ufo-sverige. Jag klev helt enkelt rakt ut i mörkret bort från de andra i gruppen. Så långt att jag bara anade deras röster, lade mig på marken, tände en cigg och bara var där uppe på platån. Jag var stark men ändå så liten där i det storslagna landskapet. På något konstigt sätt var min litenhet då bland det största jag känt någonsin...inte skrämmande. Det var insikt på något vis.


Och vad får jag se nu? Emilaplutten har ingen hjälm på huvudet! Ska gå å "knipa" honom direkt för jag tog bilden precis....
Inte nog med att jag är vimsig, jag är halvblind också, hahaha! Att jag inte såg det när jag knäppte? Andreas fick susa in till stan och fixa någon packning till min handbroms. Ja, till min bil alltså. Det är skönt med en bilmekaniker ibland. Billig är han också. Ett mål mat, en kram och puss som tack. Det är jädra inte alla som har det! Stackars dom som måste lämna in till svindyra verkstäder? Mm, men nu vet jag vad som väntar när han är färdig med min lilla bil. - Ska du inte sälja den snart?
Får väl kasta ut en trevare här då? Är någon intresserad? (Men vänta tills han fixat den hihi. Bild kommer snart.)