Ett år sedan...

...naturligtvis går mina tankar till de närmaste.
Tappar nästan andan när jag tänker på telefonsamtalet den där morgonen när jag jobbat natt och precis skulle somna.
- Han somnade i min famn!
Overklighetskänslan var förlamande.
Jag visste ju visserligen vilken kris det var men att han verkligen, verkligen skulle dö?
Man vägrade ta in det!

Idag är det ett år sedan...

Nu ska jag inte älta det mer.
Nu ska jag tänka på minnena och le för det finns en hel del sådana minnen.
Bra minnen...
Nioåringen som alltid hade svar på tal:)
Den unge mannen som alltid ville väl...mm....................