03:37 fortsätter gäcka mig...

...inatt var det dags igen då.

(Kan jag inte få svar på varför detta klockslag fortfarande gör sig påmint?)

Även om jag inte tycker det är kusligt som i början så får det ju mig att fortfarande undra...

http://lindafriman.blogspot.com/2009/10/hur-ar-det-mojligt.html
http://lindafriman.blogspot.com/2009/10/4de-gangen.html
http://lindafriman.blogspot.com/2009/11/sovarvader.html

Moa sjunger Takida´s Curly Sue...

...så det ekar och tv:n står på på hög volym i sin ensamhet, som vanligt.
Diskmaskinen håller på med sitt.
En trappa upp dånar tumlaren och Emil spelar GuitarHero och överröstar allt detta:)!
Så ska det vara och för det mesta tål man det, kan "stänga av" och inte höra.
Idag är det en sån dag och det måste ju innebära att friveckan har gjort nytta.
I förgår hade det inte varit tänkbart.
Känner mig väldigt pigg idag faktiskt.
Men det är ju lite skrämmande att det ska ta halva veckan innan man känner sig det?
Inte alltid men oftast då vi har de där långa nätterna är det på det viset.

Igår exempelvis skulle jag åka å handla efter att ha varit och lämnat Mosing på bandyträningen. Men när vi kom fram till Maxi, Emil och jag, var det så in i nordens knökafullt så jag körde förbi och tänkte att det tar jag om ett par timmar istället...
Åkte hem och lade mig på soffan en liten stund.
Vad hände?
Stensomnade och vaknade två timmar senare men var då så förbi av trötthet att handlandet kunde fara å flyga, i alla fall tills idag:)!
Och när man blir trött av att sova är det ju för bedrövligt...

Tur att jag ska jobba ett extraskift imorgon så energierna inte tar över alldeles;).
Nu när jag börjar piggna till menar jag.

Jaha...

Long time no see...

...det blir ju så ibland.
Idag blev det äntligen en liten sväng ut i naturen, fast helst av allt hade jag ju velat dra täcket över huvudet och sovit bort den här dagen också.
Helt slut!
Men det går ju inte att bara slöa och eftersom naturen ÄR energi så knep jag mig ordentligt i kragen o örat och gick en sväng.
Riktigt skönt var det även om fötterna blev dyngsura i gympadojjorna:)
Några bilder blev det också. Fast särskilt inspirerande var det nu inte!
Jag hatar brunt... de allra finaste höstfärgerna försvann alldeles för fort.

Höstglöd!

Som om barken glödde när solen lyste på den...

Spindel.

Harkrank med regnbågsfärger i vingarna

Som i en annan värld...

Varför...

...ska jag få vara med om såna här märkliga saker jämt?
Eller det kanske bara är jag som tycker?

För en dryg timme sedan var jag på väg hem från Pauliström.
När jag kom till platsen där jag körde på en älgkalv (20 sept)
får jag se en kalv stå precis där olyckan skedde och "vet" att det är syskonet till den.
Bredvid den i kanten på EXAKT den fläcken där den dog ligger vad det var jag trodde först, älgkon.
Den reser på sig och lukar bredvid kalven ett stycke innan de båda viker ner vidare ner mot skogen.
Jag blir lite ställd då helljuset som pekar lite konstigt lysa rakt på vad jag trodde var kon och får se att den hade horn?!
Kanske var hon där i närheten?

Det var mäktiga känslor att se dessa älgar på det här sättet. PRECIS där olyckan hände!
Att den låg där och se den lilla stå bredvid.
(Jag passerade igen nyligen på väg tillbaka hit igen och såg den nedluggna platsen...)
Som om jag inte mådde dåligt av det redan innan.
De väntar alltså fortfarande på att den andra ska komma tillbaka......
Och det är mitt fel!