Madonna. - 1987.

Blyertspenna.

En stork i lönnlöven;)

Från - 98 tror jag.

Kolibrin är en favoritfågel.

Den här satt jag o kluddrade ner på ett papper på jobbet- 92. Då var jag fortfarande i Nyboholm. Och det var en av mina miniatyrteckningar. Har flera och när jag ser dom idag fattar jag inte hur jag bar mig åt. Särskilt som bläckpennor kan vara rätt "klumpiga". Ni ser kanske rutorna från kollegieblocket? Då ser ni hur smått det var...

Gammal teckning.

Kolibri och fjäril från februari -87. Klicka på bilden.

För åtta år sedan...

Blev den här lilla snörpan storasyster.
Visst är hon supergo!?

Det här är en dag hos morfar.

Fanns mycket att utforska där...

Ett kruppbarn...

Elefanten har jag kvar!
Den här bilden var en av mina favoriter när jag var liten.
Och är än.
Och det beror på handen som syns där nere till höger. Och att jag tittar på personen som står där.
När vi flyttat till Småland, trettio mil bort blev bilden något slags tröst.
Den symoliserade det som varit och som jag saknade...som jag visste fanns kvar där långt bort.
Låter det knasigt?
Att en simpel bild kan betyda så mycket för ett barn på fem, sex år?
Och nu när jag kan sätta ord på det.
Det var saknad då. Lite tomt.
Stolthet ändå att "handen" tillhörde mig på något vis.
Jag visade mina lekkamrater bilden och berättade vem handen tillhörde och var så sprickfärdig av stolthet. Jag behövde inget ansikte. Jag visste ju vems handen var:).
Var en del av mig.
ÄR!
Alltid.
Hur det än blev...

Får jag presentera Karlsson?

Han var kritvit och vacker. För det mesta.
Oljefläckarna på ryggen efter att ha suttit under en bil var väl inte så granna.
När man ropade på honom svarade grannen två hus längre bort;)
Och var vi i Sörmland och hälsade på fick våran schäfer Bambina söka reda på honom ute när vi skulle hem. Och när det var vinter och och snö, som det fanns en väldig massa av på den tiden syntes han ju inte. På 70-talet alltså. Jag har också för mig att han hade en liten krök på svansen efter en dörrklämning som kattunge.
Tyvärr dog han i kattpest!
Han kom hem efter att ha varit borta ett tag. Som vi letade då...
Han mådde inte bra när han kom, det rann saliv runt munnen på honom och grannen (en annan) såg att han hade pesten. Han tog hand om honom åt oss. Usch det var jobbigt. Men vi är glada att han kom hem så vi fick veta vad det blev av honom. Många katter går ju undan när de blir sjuka och dör.
Vi hade en annan go, stor katt som försvann spårlöst. Mååånga år senare fick vi veta vad som hänt.
Men det är en annan historia. Den tar jag senare.